Friinsikt.se

Palmemordet – ett sannolikt indiciemål

februari 2nd, 2021

Inledning

Det har gått ett drygt halvår sedan Krister Peterson lade ner utredningen kring mordet/dråpet på Olof Palme. Peterson pekade ut den s.k. Skandiamannen som misstänkt. Numera är utredningsmaterialet tillgängligt för vem som helst att ta del av, även om det till stora delar fortfarande är censurerat genom att text är maskerad.

Det utredningsmaterial som finns ger kunskap om vad som hände där på Sveavägen och givetvis utgör vittnesprotokoll grunden för analyser. Men ju mer man går in i detalj desto svårare blir det att finna entydiga sanningar. Vittnesuppgifter skiljer sig ofta gradvis och kan ibland vara motsägelsefulla. Risken för övertolkning är stor. Det är en svår uppgift att bedöma sannolikheter för och emot olika vittnesuppgifter.

Precisionen är alltså inte så stor kring tolkning av förhörsuppgifter som man hoppas och analyser görs ofta, som jag ser det, på ett närmast kvasivetenskapligt vis. Särskilt gäller detta tolkning av observationer som gjordes innan dådet begicks. Då visste ju ingen vad som skulle komma att hända och därför var dessa vittnen inte särskilt observanta. Ett bra belysande exempel är hur det gick till i fallet med Anna Lindhs mördare. Där finns ju ett facit. Diskrepansen mellan vittnesuppgifter kring gärningsmannens signalement och verkligheten visade sig i det fallet vara mycket stor!

Jag har följt Gunnar Walls blogg en tid och där kunnat studera diskussioner för och emot Skandiamannen som gärningsman. Gunnars blog är välskött och Gunnar försöker hålla diskussionen på en saklig nivå. Bloggen kan få utgöra ett exempel på hur analyser görs av lekmän.

En ytterligare svårighet vid bedömning av vittnesuppgifter är att förhålla sig objektiv, vilket ofta leder till att man faller i fällan att välja de uppgifter som stödjer ens egna teorier till förmån för andra uppgifter. Om många ägnar sig samtidigt åt detta riskerar det att uppstå ”själv-bekräftande bias”. I värsta fall kan det leda till en distansering från verkligheten och att en falsk känsla av att man har rätt uppstår (en bubbla om man så vill). På Gunnars blog, där de flesta skribenterna är motståndare till Skandiamannen som gärningsman, är detta vanligt förekommande. Debattörerna väljer fritt bland alla de uppgifter som finns och gör egna kreativa tolkningar för att finna argument som avfärdar vart och ett av indicierna mot Skandiamannen. Oftast görs inte en bedömning av hur stor sannolikheten är att bortförklaringarna är korrekta i förhållande till att indciumet mot Skandiamannen är korrekt. Man praktiserar metoden fritt, eller om man så vill missbrukar fritt, vilket leder till den felaktiga slutsatsen att om man lyckas hitta en bortförklaring som är möjlig så är ett indicium inte längre giltigt. Men i praktiken kanske bortförklaringen har låg sannolikhet medans indiciet har hög sannolikhet.

Med dessa saker i åtanke skall vi här, som ett berikande komplement, titta på ett alternativt förhållningssätt. När det gäller dådet mot Palme går det som sagt att finna invändningar mot de flesta argument och indicier. Men, om det finns flera indicier mot en misstänkt gärningsman minskar sannolikheten att man har rätt, ju fler indicier man försöker förklara bort. Det är just det som gör det så problematiskt för motståndare av misstankarna mot Skandiamannen, eftersom det ju finns flera tunga indicier mot honom. Det går absolut att finna bortförklaringar för vart och ett av indicierna. Men sannolikheten att man har rätt när man försöker att avfärda hela indiciekedjan, är helt enkelt låg.


Ett generellt exempel

– Antag att vi har ett brottmål där det finns 3 av varandra oberoende indicier mot en eventuell gärningsman.
– Antag att indicierna är sådana att det vore komprometterande om minst ett av dem skulle visa sig tala för personen som gärningsman.
– Antag att man gör en skattning av varje indicium där man anger sannolikheten för/emot personen som gärningsman.

Totala antalet kombinationer för/emot personen som gärningsman är då 2^3 dvs. 8 st. Av dessa är det bara ett alternativ som helt friar personen. De andra 7 kombinationerna är mer eller mindre komprometterande.

Alt 1: Sannolikheten för respektive indicium för/emot personen som gärningsman: 80/20%
Sannolikheten att personen helt kan frias från misstankar: 0,2^3=0,008 => 0,8%

Alt 2: 50/50%
0,5^3=0,125 => 12,5%

Alt 3: Indicium 1 30/70%, indicium 2 50/50%, indicium 3 80/20%
0,7*0,5*0,2=0,07 => 7%

Vid bedömningen av sannolikheterna är det bra att försöka tänka sig ett generellt fall där motsvarande uppgifter är kända och inte låta sig färgas av sina åsikter i det specifika fallet. Det är lätt att se att ju fler indicier som finns desto svårare blir det att bli friad från misstankar. Det är ju rätt självklart egentligen.

Jag menar att detta synsätt är ett komplement och en mer konkret väg att kvantifiera sannolikheten. Det berikar synen på huruvida en person är skyldig eller ej och tvingar fram en analys kring varför en uppgift är mer sannolik än någon annan. Det finns naturligtvis stora osäkerheter i metoden. Kalkylen är inte exakt och skall ses som ett komplement. Den kan ge en bra fingervisning i skuldfrågan.


Skandiamannen

Hur skulle det då mer konkret kunna se ut i fallet med Skandiamannen? Här följer några av de tyngsta indicierna mot honom med angivande av sannolikheter:

– Skandiamannen anger själv att han hade en central roll i det allra tidigaste skedet efter skotten. Han anger att han befann sig 20m från brottsplatsen då han hör det andra skottet och att han kom fram till hörnan 5-6s därefter. Han säger sig inte ha sett gärningsmannen. Vidare menar han att han varit framme och vänt på Palme i livräddande syfte, att han talat med Lisbeth, att han pekat ut flyktvägen för poliserna samt att han sprang efter poliserna in i gränden. Anders B, som står placerad i Dekorimas port sekunderna efter skotten, har inte angett att han sett Skandiamannen passera förbi. Inget annat vittne har i sina beskrivningar av förloppet angett att se observerat Skandiamannen på platsen. Frågan är då, hur sannolikt är det att Skandiamannen faktiskt var på platsen, säg under de första 60 sekunderna efter skotten?
Jag uppskattar det till 10-40%.

– Uppe på åsen observerades en man strax efter dådet komma springandes i riktning av gärningsmannens flyktväg, dvs. på David Bagares gata, där han observeras av ett vittne. Vittnet anger som signalement bl.a. att personen är en medelålders man med rock, mörka byxor och att han bär på en liten väska som han håller på att ordna med. Mannen vänder sig om flera gånger och verkar ha bråttom. Han har lite svårt att springa så han kan ha lågskor. Dessa uppgifter passar väl in på Skandiamannen som var klädd i mörk rock, mörka byxor, lågskor och bar på en handväska. Hur stor är sannolikheten att det är någon annan person än Skandiamannen som springer på David Bagares Gata?
Jag uppskattar det till 10-20%.

– Det finns en uppgift som knyter Skandiamannen till brottsplatsen. Dagen efter dådet kl 12.20 ringer han själv in till polisen och lämnar ett kort vittnesmål. Där uppger han att han strax efter dådet observerat en person med blå täckjacka som står inne i gränden. Det finns två alternativ: Antingen har observationen skett från en position vid mordplatsen (eller möjligen från andra sidan Sveavägen). Eller så har observationen skett inifrån gränden/uppifrån trappan. Vi vet att gärningsmannen vände sig om uppifrån trappan varifrån han observerade mannen i gränden. Vi vet också att Skandiamannen inte observerades av andra vittnen vid brottsplatsen. Hur stor är sannolikheten att observationen gjordes från mordplatsen?
Jag uppskattar det till 20-40%.

Med metodiken ovan, hur stor är sannolikheten att Skandiamannen kan frias helt?
Min: 0,1*0,1*0,2=0,002 => 0,2%
Max: 0,4*0,2*0,4=0,032 => 3,2%

Alla de andra sju alternativen är mer eller mindre komprometterande. De innebär att minst ett av följande är uppfyllt:
Skandiamannen var ej närvarande på brottsplatsen under de första 60 sekunderna efter skotten.
Han var den person som sprang på David Bagares gata strax efter dådet.
Han gjorde observationen av mannen i gränden, inifrån gränden eller uppifrån trappan.

Nu vill jag med detta exempel bara visa på principen. Självklart kan man diskutera procentsatserna och vilka uppgifter/påståenden listan skall bestå av. Men generellt sett, i ett fall där det finns flera indicier som talar mot en person så är det denna typ av kalkyl man har att brottas mot om man skall fria den misstänkte. Om det finns flera tunga indicier mot en gärningsman har man sannolikheten emot sig när man försöker bortförklara alla indicier.

Jag förstår att inte alla ropar hurra och omedelbart tar till sig detta. Många föredrar att fortsätta diskutera detaljer i förhör i det oändliga. Men är man inte van att resonera kring sannolikheter finns risken att man är ute på hal is på djupt vatten om man ägnar sig åt brottsutredningar. Det är en risk man skall vara medveten om att man tar. I allra värsta fall kan det bidra till att ett brottmål förblir olöst, särskilt om många gör detta simultant “i flock”.

 

Palmemordet och riskbedömning

oktober 11th, 2020

Ett argument som ofta förs fram i debatten kring Palmemordet/dråpet är att det är för osannolikt att en ensam gärningsman (som Skandiamannen) skulle råka ha en revolver på sig och då råka stöta på paret Palme. Låt mig utveckla bristerna i detta synsätt:

Det är helt enkelt felaktigt utifrån grundläggande sannolikhetslära att begränsa urvalsmängden till ett enda tillfälle och en enda person. Om man skall bedöma risken att det inträffade skulle kunna hända i OPs närhet måste man se till hela urvalsmängden, dvs. hela OPs karriär. Vad är i så fall sannolikheten att det skulle inträffa någon gång under en 20-års period att någon person skulle bära på ett vapen i OPs närhet?

Jag vet att det inte finns fakta som styrker att Skandiamannen gick omkring med ett vapen men min poäng är alltså att man därmed inte kan avfärda möjligheten på grundval av argument av typen “att det vore osannolikt att en ensam gärningsman agerade där och då”.

Generellt sett, när man tror att man vet snarare än att man faktiskt vet, då riskerar en knepig situation att uppstå. Allvarligt blir det om man inte är medveten om att man bara tror utan är säker på att man vet. Om många personer med samma tro drabbas av detta samtidigt då är det särskilt allvarligt. Det som man tror sig veta riskerar att bli “den allmänna meningen” och den rådande sanningen. I värsta fall sker det till den grad att de som i själva verket känner hela eller delar av sanningen avvisas (och kanske kallas förnekare som i exemplet med människans eventuella påverkan på klimatet). På så vis sker gradvis en distansering från verkligheten och en bubbla uppstår. Det som från början var väl menat har då lett till en kraftigt försämrad möjlighet att lösa det ursprungliga problemet.

Nu har jag refererat jag till ämnet riskbedömning i relation till mordet. Men det är väl inte orimligt att anta att en liknande möjlighet föreligger att sanningen förvanskas även i relation till andra aspekter av denna händelse, när okunnighet ger sig ut på områden där kunskapen/erfarenheten ofta brister som i fallet med mordutredningar. För visst är det tragiskt om väl menande människor som vill bidra till lösningen i själva verket bidrar till motsatsen och därmed att indirekt skydda mördaren.

Det hela kan verka obetydligt men faktum är att sannolikhetsargumentet är en av grundpelarna som används för att stödja konspirationsteorier kring dådet. (Oavsett när och var under sin tid i rampljuset som OP skulle råkat ut för ett ouppklarat dåd skulle samma argument kring sannolikhet använts.) Jag har hört detta argument användas vitt och brett, även av s.k. specialister på brott och de som anses vara experter på just Palmemordet. Argumentet har spridits och blivit en etablerad sanning som man tror på i vida kretsar så till den grad att man är övertygad att man vet. Jag menar alltså att det har skett på falska grunder.

Klimatfrågans psykologi

augusti 16th, 2020

Den vetenskapliga grundfrågan när det gäller klimatet är mycket komplicerad. Klimatsystemet är komplext med ett stort antal variabler som interagerar, ofta genom icke-linjära (turbulenta) samband. För att försöka förstå alla samband och därmed tro sig kunna veta något om framtiden stödjer man sig främst på datormodeller. Men dessa modeller är inte validerade och är därmed värdelösa att göra prognoser med!

Vetenskapen har ett stort ansvar att ge en helhetsbild av situationen. Den naturvetenskapliga metoden medger ett spektrum av alternativ tills något är bevisat men nu verkar denna grundregel satt ur spel. Det finns inga bevis att människan orsakat den globala uppvärmning som ägt rum det senaste århundradet. Att förenkla och hävda att klimatet varierar enbart utifrån mängden CO2 i atmosfären är helt orimligt! De existerande alternativa förklaringarna till uppvärmningen samt de osäkerheter som finns måste också förmedlas.

Jag ifrågasätter inte att jorden som helhet blivit varmare under det senaste århundradet. Jag säger inte heller att uppvärmningen inte skulle kunna vara orsakad av människan. Men jag ifrågasätter alltså att man med sådan bestämdhet anser sig kunna säga att uppvärmningen är antropogen och att man, trots alla osäkerheter som finns, fattar kostsamma politiska beslut på så svaga grunder. Jag ifrågasätter också det medlöperi som sker när drevet går och som får till följd att bristen på kunskap i stället övergår i skenkunskap. Jag är starkt kritisk till bristen på självständigt tänkande och när de som saknar vetenskaplig kunskap paradoxalt nog anser sig ha monopol på kunskap och också ha rätt att tysta ner eller rent av förbjuda andra åsikter.

Hur har det blivit så här? Vetenskapsmän tjänar pengar på att få genomslag för sin forskning. Media kapitaliserar på att skrämma läsarna och att därigenom sälja sin produkt. Politiker vill ha makt och anpassar sig i riktning mot den ståndpunkt som ger mest röster. När samspelet väl uppnått en viss nivå är det svårt att ifrågasätta det hela. De som så gör tystas ner genom att inte ges plats i tidskrifter eller i debatter. Frågan anses avgjord och alla som inte medlöper betraktas som förnekare. För den breda massan innebär slutresultatet i värsta fall en förledelse och en indoktrinering. För hur skall den som inte har egen kunskap kunna bilda sig en egen uppfattning när den information som ges enbart ger uttryck för en liten del av den möjliga sanningen?

Det hela påminner om diktaturer, som i det f.d. östblocket, där endast etablissemangets åsikter tilläts och där högt valdeltagande brukade förmedlas. Nu är det “97% av forskarna” som alla sägs tycka likadant. Med ett sådant uttalande utesluts alla möjligheter till en konstruktiv och nyanserad debatt.

Man kan faktiskt med rätta kalla detta för fascism. Då menar jag inte fascism i ordets politiska mening utan som ett psykiskt tillstånd. Fascism i psykologisk mening är när tron blir fanatisk och när motståndarna (förnekarna, kättarna) som inte bekänner sig till samma tro på ett eller annat sätt skall tystas. Ett annat kännetecken på fascism är den blinda auktoritetstron. I detta fall genom full tro på IPCC som om detta FN-organ vore allsmäktigt och inte skulle kunna kritiskt granskas. Den fascistiska tendensen understöds också av det faktum att röster nu höjs för att demontera demokratin för att möjliggöra att beslut påskyndas.

Det hela uppvisar alltså kännetecken på att ha antagit närmast religiösa former. Det är inte konstigt att det sker i vår tid. Människor som inte är uppfyllda av äkta andlighet behöver något att tro på, dvs. substitut i någon form. Så när klimathotet lyftes fram fyllde det upp ett stort tomrum inom människor vilket också förklarar varför omställningen gick så snabbt. Rädslan för skam, skuld, straff och undergång (att komma till helvetet) är ofta närvarande hos den som inte har en grundtrygghet i sig själv och där passar ju klimatfrågan synnerligen väl in. Dvs. om man inte anpassar sig till den rätta tron och lever därefter kommer man bli straffad genom sin egen och hela världens undergång. Dessutom skall denna undergång ske i framtiden, om 100 år eller så, när alla som lever nu är döda och ingen kan ställas till svars, om undergången inte skulle infalla. Att det i långa perioder historiskt varit både varmare och betydligt mer CO2 i atmosfären, det saknar helt betydelse i denna religion.

Det finns en ytterligare djuppsykologisk dimension i detta: En människa som inte är i kontakt med sig själv använder projektion av sina egna tillkortakommanden som en mekanism att hantera olika livssituationer. Omogna människor projicerar på ett omedvetet plan sin rädsla för att den omedvetna delen av psyket skall ta över. Dvs. den omedvetna rädslan för personlig undergång genom psykos projiceras på att hela världen skall gå under.

Detta är en mycket stark kraft och rädslan är fullt förståelig. Men projektionen ger uttryck för en stor personlig omognad och utgör en kränkning mot dem som drabbas av den. I en tid när få har uppnått den mognadsgrad där det råder en balans mellan det omedvetna och medvetandet får denna brist på dynamik stora följder.

Klimatfrågan är också tacksam att använda som vapen i en slags passiv kamp om makt. Om jag vill få makt utan att ta till våld och utan att på andra sätt kränka min omvärld på ett synligt vis, då kan jag använda klimatfrågan för mitt dolda syfte. Mitt liv får mål och mening genom att styra och utöva makt över andra. Dessutom kan jag då stilla den egna inre oron, den som beror på att jag inte är i kontakt med mig själv. Då ger jag också intryck av att agera i det godas namn. För vem kan väl utmana och genomskåda den som har skaffat sig ett så grandiost och skenheligt monopol på godhet?

Klimatfrågan – En grundläggande bakgrund

augusti 16th, 2020

Det finns mycket problem med det moderna samhället relaterat till miljön såsom giftiga utsläpp, ändliga resurser, överexploatering, utrotning av djurarter etc. Ett av de största problemen anses vara utsläppen av växthusgaser och att människan därigenom orsakar en höjning av temperaturen på jorden. Under 1900-talet har den globala medeltemperaturen ökat och denna ökning antas numera av de flesta vara genererad genom mänsklig påverkan. Hur har man kommit fram till den slutsatsen?

Jo, huvudsakligen genom datormodeller s.k. Global Circulation Models (GCM). Dessa modeller är en matematisk sammansättning av de fysikaliska processer som man antar existerar, framför allt i havet och atmosfären. Jordklotet delas in i små segment och i varje segment beräknas de fysikaliska parametrarna. Utgående från startvärden räknar man sig framåt i tiden steg för steg och ruta för ruta. På detta sätt anser man att man kan modellera hela jordklotets komplexa dynamik i en dator och dra slutsatser om framtiden. Men det finns många brister med detta:

  • Till att börja med så är de ingående huvudekvationerna icke-linjära, dvs. kaotiska (turbulenta) till sin natur. Detta indikerar att naturen har en inneboende oförutsägbarhet – jämför tex svårigheten att förutsäga vädret.
  • Ekvationerna är också känsliga för små variationer i begynnelsevillkoren. Små ändringar i startvärdena kan ge helt andra resultat. Detta är fallet delvis för att det är den inneboende dynamiken i ett icke-linjärt system. Men delvis också för att kunskapen om de initiala värdena är ofullständig och att felen fortplantar sig och växer genom miljardtals beräkningar. Ju längre fram i tiden man försöker göra förutsägelser desto osäkrare blir resultatet (väder kan man förutsäga 5-10 dagar som bäst). Man känner inte de aktuella ingångsvärdena över hela jordklotet tillräcklig väl. Man måste också fråga sig om upplösningen av rum och tid är tillräcklig i modellerna. Jordens geometri och tiden är kontinuum som man approximerar. Risken är stor att prognoser om det framtida klimatet blir fel även om modellen vore helt fysikaliskt korrekt för övrigt. Detta klargörs utmärkt väl på vetenskaplig grund i denna artikel. För en sammanfattning av de olika typer av modeller som finns se här.
  • Sedan så finns det många delprocesser i klimatsystemet som inte är tillräckligt kända. En del processer är okända eller utelämnade och många processer har man approximerat genom antagande av hur de går till och genom användande av approximativa konstanter och ekvationer. Det finns väldigt många parametrar och processer som samspelar i klimatsystemet och det är i min mening helt omöjligt att modellera dem alla.
  • Modellerna skall valideras genom att korrekt förklara och återskapa variationer i klimatet som inträffat under årtusendena innan den industriella revolutionen. Det skall ske utan att man anpassar modellerna till historiska data. Modellerna skall också kunna förklara varför de naturliga processer som verkat förut inte längre tycks bidra till klimatförändringar utan att nu människan är den huvudsakliga källan till temperaturvariationer. Denna validering har inte gjorts! Bilden nedan visar ett genomsnitt av 102 olika modellers resultat för temperaturutvecklingen i mellersta troposfären jämfört med verkliga uppmätta värden:

modellerna

  • Slutligen så finns det flera astronomiska processer  som vi inte kan påverka över huvud taget. Flera av dessa processer kan vi inte heller förutsäga och de finns därför inte korrekt representerade i datormodellerna. Jag tänker tex. på styrkan i solstrålningen, solvinden, solens magnetfält, variation i jordens magnetfält, månens och solens kombinerade gravitationskraft (tidvatten variationer), omloppsbanans variation och jordaxelns lutning.

Det finns också ett flertal vetenskapliga argument som talar mot att temperaturökningen under 1900-talet är antropogen:

1. Historiskt har man funnit att variation av koldioxidhalten i atmosfären släpat efter variationer av temperaturen. Dvs först har en temperaturförändring skett och därefter en ändring av koldioxidhalten. Nedan en bild över temperaturutvecklingen återskapad från borrkärnor i is:

borrkärnor

2. Temperaturökningen sammanfaller bara delvis med utsläppen av koldioxid. Under 1900-talet finns det perioder när temperaturen inte ökat trots att utsläppen av koldioxid ökat. Se här.

3. Koldioxidens förmåga att generera värme genom växthuseffekten avtar logaritmiskt (jmf. tex. decibel skalan). Om vi jämför koncentrationen av koldioxid i framtiden med hur den var under förindustriell tid, betyder det att en ökning av mängden koldioxid tid har störst inverkan initialt och att ytterligare koldioxid som tillförs har allt mindre inverkan. Här menar man att feedback processer ger upphov till ökad mängd vattenånga i atmosfären och att den i sin tur också ger en växthuseffekt. Men om inverkan från koldioxiden är så liten undrar jag hur den kan ha så stark påverkan på mängden vattenånga? Innan det industriella samhället var andelen koldioxid i en mängd luft 3 molekyler av 10000. Nu är andelen 4 molekyler av 10000. Det räcker med sunt förnuft för att inse att varken koldioxidhalten i sig eller den lilla förändring som människan orsakat inte kan vara så avgörande för jordens växthuseffekt.

4. I klimatsystemet råder “negativ återkoppling” dvs. att om något sker som rubbar jämvikten träder något annat automatiskt in och motverkar. Om det inte hade varit på detta sättet så had vi inte haft någon civilisation på denna planet. (Ett exempel: Mer vattenånga ger mer växthuseffekt men också mer moln vilket motverkar uppvärmning.)

5. Tittar man på havsnivån mätt med tidvattenmätare började havsnivån stiga redan på 1800-talet, långt innan vi började släppa ut koldioxid. Och när vi väl började släppa ut koldioxid steg havsnivån i samma takt som innan. Se här.

6. Det finns argument relaterade till solcykeln som indikerar att vi kan vara på väg in i en period av sjunkande medeltemperatur:

Evans-modell

7. Man kan tom finna argument som talar för att en ökad halt av koldioxid vore bra för växtligheten på jorden. En ökning av koldioxidhalten skulle kanske också flytta fram tidpunkten för nästkommande istid. Det kan vara så att den nuvarande ökningen är helt naturlig och utgör en del av återgången efter lilla istiden på 1600-talet till det varmare klimatet som rådde under 11-1200 talen:

IPCC-medeltidsvaerme

Fler argument finns att läsa här. Allt detta sammantaget indikerar att det helt enkelt inte går att säga hur klimatet kommer att se ut om tex. 100 år. Modellerna producerar fiktiva scenarier snarare än realistiska prognoser. Det är slående nog en slutsats som IPCC (FN:s klimatpanel) själva kommit fram till (se här):

“In sum, a strategy must recognise what is possible. In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible. The most we can expect to achieve is the prediction of the probability distribution of the system’s future possible states by the generation of ensembles of model solutions. This reduces climate change to the discernment of significant differences in the statistics of such ensembles. The generation of such model ensembles will require the dedication of greatly increased computer resources and the application of new methods of model diagnosis. Addressing adequately the statistical nature of climate is computationally intensive, but such statistical information is essential.”

Man fastslår alltså att det inte är möjligt att göra långsiktiga prognoser och vidare att det bästa vi kan göra är att studera sannolikhetsfördelningar av ett stort antal modellkörningar. Men om inte modellerna är validerade vad är då sannolikhetfördelningen värd? Jag ger personligen inte mer för de utsagor om det framtida klimatet som dessa modeller genererar än vad jag ger för prognoser att förutsäga det ekonomiska systemet. Vi vet alla att det inte är möjligt att göra sådana. I stället ser jag det som ett utbrott av hybris i denna gren av naturvetenskapen.

Palmedråpet – äntligen ett avslut!

juni 11th, 2020

Jag har tidigare här på bloggen förespråkat en ensam gärningsman och att händelsen inte var ett mord utan snarare ett oplanerat dråp. Detta utifrån en analys jag gjort av det material som varit tillgängligt. Indiciekedjan mot Skandiamannen har jag ansett och anser, vara mycket stark. Därför är det mycket glädjande att nu Palmeutredningen kommit till samma slutsats.

Givetvis hade det varit önskvärt med teknisk bevisning men man kan inte begära att den lilla Palmegruppen skall utföra trollkonster efter 34 år. Naturligtvis finns det tveksamheter att peka ut en person utan rättegång. Men indicierna är så starka och alternativet hade varit att den skyldige kommit undan för all framtid och det hade varit en mycket värre situation. Klokt och modigt agerat av Krister Petersson!

Jag förstår att inte alla kan acceptera detta som ett avslut. Det kan t.ex. handla om personlig prestige eller att man man investerat tid och status i någon annan förklaring. Man kan också haft förväntningar om att händelsen skulle ingå i ”det stora perspektivet”, i någon form av konspiration med förgreningar till världspolitiken. Frågan måste ställas om dessa personer verkligen bemödat sig om att se sambanden mellan alla indicierna mot Skandiamannen? Har man utan förutfattade meningar granskat de handlingar som varit tillgängliga som förhör etc? Går det svälja stoltheten att man haft fel och acceptera en lösning som inte passar in i den egna förutfattade meningen?

Sanningen är som den är oavsett vad man anser att den borde vara.

Människan har en stor förmåga att se mönster, även där de inte finns. Man överskattar lätt sin egen analysförmåga och intelligens. Det är tendenser som ofta tydligt visat sig när det gäller Palmedråpet. Många korthus har byggts. Många har också genom åren kapitaliserat på denna händelse.

Sannolikhetslära och riskbedömning är man i allmänhet inte bevandrad i när man anser att det är helt osannolikt att händelsen skulle kunna inträffa just där och då och med en gärningsman som råkade bära på ett vapen. Palme var under en 20-års period exponerad många gånger för ett möjligt attentat. Att det skulle inträffa någon gång under denna tidsperiod – särskilt med Olofs antagonistiska ledarstil – för det var risken faktisk rätt så stor. Nu råkade det bli där och då som det skedde.

Tiden är nu kommen att dra tillbaks projektioner, önsketänkande, fantasier och orealistiska förväntningar. En portion av självrannsakan vore nyttig och inte minst renande för alla som på något sätt bidragit kring denna fråga. En tid för överväganden och funderingar kring de egna handlingarna och den egna förmågan likväl huruvida man bidragit till något gott eller inte. Det är dags att inse att det är så här långt vi kan komma.

Sanningen är som den är oavsett vad man anser att den borde vara!

Frid till er alla!

Guldet

maj 3rd, 2020

Livet handlar ytterst om att förädla det inre och det yttre guldet.

Livet handlar innerst om det, bara det.

Om ledan

januari 21st, 2020

Ledan leder!

Om något

januari 18th, 2020

Det finns något som har en huvudroll i alla människors liv men som nästan ingen känner.

Om himmelriket

december 21st, 2019

Himmelriket är en plats, eller ett tillstånd, i varje människas inre. Mognadsprocessen i dess djupare mening syftar till att hitta dit.

Jag låter det vara osagt om det även finns ett himmelrike att komma till efter livet, men en sak är säker:

Att finna himmelriket i livet är en absolut förutsättning och inte något som kan hoppas över.

Om godhet

december 21st, 2019

Det enda sättet att bli genuint god är att lära känna ondskan inom sig själv.