Friinsikt.se

Integrationen och de exkluderande svenskarna

augusti 20th, 2022

Det pågår en ständig diskussion mellan politiker och i media hur vi skall lösa problemet med den dåliga integrationen av de invandrare som kommit till vårt land. Idèerna är många men problemen verkar bara bli värre. I denna artikel belyser jag frågan hur integrationsproblemet skall kunna lösas när en av de allra viktigaste orsakerna till problemet ständigt utelämnas från diskussionen. Ligger huvudproblemet hos invandrarna eller kanske rent av hos svenskarna?

Det är alltid vanskligt att kategorisera människor i en grupp men för diskussionens enkelhet pratar jag i denna artikel om två grupper som jag benämner svenskar och invandrare. Det finns naturligtvis stora variationer inom dessa båda grupper men här väljer jag ett generaliserande synsätt. Jag skulle också kunna diskutera olika undergrupper till den stora gruppen som t.ex. politisk tillhörighet, men det är utanför ramarna för denna artikel. Jag själv är infödd svensk och när jag från mitt perspektiv försöker betrakta svenskarna som grupp kommer jag fram till följande:

De infödda svenskarna är ofta starkt exkluderande i sin attityd och genom sin livsstil. Man lever mer eller mindre omedvetet i en normativ gemenskap. Inom gruppen är ”det normala” viktigt och man har en rädsla för det som är avvikande och annorlunda. Kärnan i gruppen utgörs av familjemänniskorna och deras värderingar.

Psykologiskt sett utövar många inom gruppen projektion. Det innebär att olika omedvetna aspekter av den egna personligheten förläggs på objekt i omgivningen. När det gäller invandrare så är de en grupp som utgör tacksamma objekt att förlägga projektioner på, särskilt avseende ondska och rädsla. Dvs. ondska och rädsla som på ett omedvetet plan finns inom den egna personligheten, projiceras på den invandrade gruppen i allmänhet och de av dem som blivit kriminella i synnerhet. På så vis slipper den projicerande individen göra upp med dessa egenskaper inom sig själv. Det leder i sin tur till att en distans skapas och upprätthålls mellan grupperna. Det innebär en slags avhumanisering av invandrarna utan empati med dem. De invandrade blir i stället en grupp på avstånd som utgör den nya underklassen som man vill underkuva.

Jag tänker också att svenskarna gör ett fundamentalt tankefel: Om en grupp anser att en annan grupp skall anpassa sig 100% till den egna gruppen är det inte ett ensidigt och egoistiskt sätt att tänka? Måste inte båda grupperna anpassa sig till varandra för att det skall uppstå en harmoni?

Man kan också fundera kring hur det gått till när alla dessa invandrare tagits hit? Jag vill tro att det handlat om att man vill hjälpa och göra något gott för människor som befinner sig i en svår situation. Men onekligen är det svårt att förena två folkgrupper som har så annorlunda kulturell bakgrund och mentalitet. Troligen kommer det ta flera generationer innan den invandrade gruppen kan sägas vara svenska fullt ut. Det finns en stor naivitet i detta hos dem som de senaste årtiondena verkat för en ökad invandring. Jag undrar också var de kriminellas egna fäder befinner sig i detta? Tar de sitt ansvar för de unga genom vägledning och gränssättning? Jag misstänker att frånvarande fäder är en bidragande orsak till att pojkar söker bli män i de kriminella gängen.

Självklart har invandrarna ett stort eget ansvar för att försöka finna sin plats i det svenska samhället. Många lyckas också bra och gör karriär i arbetslivet, startar företag osv. Men de som kommer hit är ofta i en utsatt position vilket ju särskilt gäller flyktingar. De behöver rimligen hjälp och vägledning att hitta en väg in i det svenska samhället så att de kan finna en framtidstro. I stället lämnas de ofta till att klara sig själva. Oftast hänvisas de till bostäder i områden där enbart människor i samma situation bor. De ser ofta ingen möjlighet att tjäna egna pengar och hamnar därför i ett bidragsberoende. De har ingen kontakt med infödda svenska som vägleder dem in i samhället. De unga som växer upp bland dem har ingen framtidstro så det är inte särskilt konstigt att ett parallellsamhälle växer fram där kriminalitet blir en grund att försöka försörja sig. Det blir ett sätt att få utlopp för sin kreativitet och livsgnista. Kanske också att få utlopp för sin frustration i en slags revansch för det hänvisade utanförskapet?

Det ligger nära till hands för svenskarna att söka en lösning på dessa främlingars agerande genom hårdare straff, sänkta bidrag osv. Det är bekvämt och man behöver inte göra någon djupare analys eller bidra med en egen insats. Men man ser inte att man genom detta paradoxalt nog förvärrar situationen. Man minskar genom denna typ av lösningar invandrarnas handlingsutrymme och på så sätt förstärks klyftan mellan de båda grupperna vilket leder till ytterligare segregation och ökad kriminalitet. Samhället utvecklas alltså genom denna typ av ”lösningar”, dvs. genom svenskarnas eget bidrag, successivt mot ökade klyftor, mer kriminalitet och otrygghet.

Vi kan alla var och en fråga oss vad vi själva gör för att hjälpa till att underlätta för de som invandrat? Vi svenskar måste lära oss att vara mer inkluderande för invandrarna, att visa gästfrihet och att ge rätt form av stöd där det centrala är målet att en solid framtidstro skall kunna etableras inom ramen för vårt samhälle. Här har svenskarna en stor utvecklingspotential. Om vi inte kan eller vill ta hand om invandrarna på ett bra sätt är det bättre att de inte blir insläppta här alls. För ingen vill vara gäst om man inte är välkommen.

Den omogna hanteringen av NATO-frågan

maj 16th, 2022

Jag har tidigare kritiserat bristerna i analysen som utförts av politiker och media kring Sveriges behov av ett medlemskap i NATO. Jag ifrågasätter om Ryssland verkligen utgör ett så stort hot som man vill göra gällande. Kanske beslutet är fattat på felaktiga grunder och därmed förhastat? Här skall jag titta lite närmare på det som jag ser som mer underliggande orsaker till hur processen kring ett Svenskt NATO-medlemskap har hanterats.

Om man skall förstå en konflikt och vad den beror på måste man ha kunskap och förmåga att se båda sidors perspektiv samtidigt. Det menar jag inte är fallet idag. Det är få i vårt land som förstår det Ryska perspektivet och vilka bevekelsegrunder de har. Ryssarnas sätt att se på omvärlden baseras ju på deras historia och deras kulturella mentalitet. I stället för att försöka förstå det Ryska perspektivet så ägnar vi oss åt en primitiv demonisering av det Ryska ledarskapet i allmänhet och Putin i synnerhet. Det är en form av projektion som vi ger utlopp för i och med detta. Vår ensidiga syn på konflikten leder oss också till ett drag av överlägsenhet i vår tolkning av verkligheten. För visst vet ju vi bäst jämfört med den part som vi använder för projektionen av våra egna tillkortakommanden, det ligger liksom i sakens natur. För den som inte känner demonerna inom sig själv förlägger dem gärna på andra. Det är illa när det sker på individnivå och än värre när det sker på nationell eller kulturell nivå. Häri ligger den psykologiska grunden för oerhört många konflikter genom historien.

Om vi alltså inte förstår Ryssland på rätt sätt är risken stor att vi har en skev verklighetsuppfattning och därmed att vi fattar dåliga beslut för vår egen del. Att ha förmågan att se vår omvärld utan projektioner och demoniseringar, det är något som hör den mogna människan till. Det hör också den mogna människan till att göra analyser i lugn och ro och att ha förmågan att se motsatserna samtidigt utan att förenkla genom ett ständigt ”antingen-eller”. Den mogna människans förmåga till självständighet måste också ställas i relation till den omogna människans osjälvständighet – känns det igen?

De senaste årtiondena har tyvärr mognadsgraden hos vårt ledarskap successivt avtagit. Det har varit en direkt konsekvens av att människor i allmänhet inte längre mognar i någon större utsträckning. Den ”frigörelserevolution” som inträffade 1968 kan sägas delvis ha handlat om just det – att nu behöver vi inte längre anstränga oss för att bli mogna vuxna utan kan förbli som tonåringar hela livet. En stor grupp av omogna människor har successivt tagit över och nu har vi ett slags ”syskonsamhälle” i vår tid. Synsättet hos dessa ”tusenbröder” och ”tusensystrar” genomsyrar numera tankesätt i alla delar av vårt samhälle. Det är en slags degenerering som ägt rum. De omogna har tagit över till den grad att om en mer mogen, genomtänkt insikt framförs så blir de omogna kränkta och förnärmade av det. Det mogna elementet skall då tas bort till varje pris som något icke önskvärt. De äldre mer erfarna vågar därför nu för tiden sällan framföra sina insikter eftersom de då blir angripna på ett drevliknande sätt. Ledarskapets omognad blir en direkt konsekvens eftersom det väljs av omogna människor som inte ser mognad som en värdefull parameter. Konsekvensen blir ett primitivt och ofta inkompetent ledarskap. Numera kan en småbarnsförälder i 20-30-års åldern bli partiledare eller minister. Vi har fått ett samhälle där spegling och ängsligt bekräftelsebehov är det centrala snarare än mognad och förmåga till självständigt tänkande förenat med självkännedom. Inte blir det bättre av att journalister i allmänhet saknar förmåga till djupanalys och dualistiskt tänkande. Tvärtom så är man i NATO frågan ofta subtilt pådrivande genom att otåligt ta ut lösningen på problemet i förskott samtidigt som man försöker ge sken av att en oberoende granskning pågår. Nyhetssändningarna kring frågan leder närmast tankarna till att man ser på en reklamfilm om NATO.

Det är sammanfattningsvis detta systemiska förhållande som nu har lett oss in på en väg som kan komma att innebära mycket lidande i framtiden för vårt land och våra medborgare. Jag beklagar detta djupt.

Utgör Ryssland ett stort hot mot Sverige?

maj 14th, 2022

Så har vi då kommit fram till ett beslut om en Svensk ansökan om medlemskap i NATO. Man menar att detta är det bästa alternativet för att få skydd eftersom risken för en Rysk invasion kraftigt har ökat. Med samma typ av utpressningsretorik som används i klimatfrågan skall man alltså tvinga igenom sin politiska vilja – ”Om vi inte får som vi vill så kommer undergången att inträffa.”

Finns det verkligen anledning till en så drastisk och förenklad tolkning av verkligheten och att hasta fram ett beslut baserat på rädsla? Vad är i så fall skälet till detta sätt att hantera frågan? Naturligtvis kan man göra en analys och landa i slutsatsen att ett Svenskt medlemskap i NATO är det bästa. Det är inte det jag kritiserar. Min kritik riktar sig mot den odemokratiska processen och den bristfälliga kvaliteten på analysen. Generellt sett är den gjorda analysen, så som den framkommer i media, starkt begränsad. Det finns klara brister när det gäller att se alla för- och nackdelar i en helhet och att på ett kompetent vis sammanväga dem för och emot varandra, både på kort och lång sikt.

Kanske blir riskerna mindre på kort sikt av ett NATO-medlemskap. Men på längre sikt kanske de rent av blir större? De negativa aspekterna av ett NATO medlemskap måste också analyseras och beaktas. T.ex. att vi i framtiden kommer vara tvingade att gå i strid när något annat NATO land angrips, eller att vi nästintill kommer utgöra ett gränsland för NATO mot omvärlden. Vår möjlighet att genom medling agera för en deeskalering av konflikter i världen skulle minska betydligt. Vi skulle också förlora en del av vår självständighet att fatta egna beslut i framtiden.

Det finns ju också stora skillnader historiskt mellan Ukraina och Sverige vad gäller vår relation till Ryssland. Det finns troligtvis många fler skäl för Ryssland att angripa Ukraina än vad det finns att starta en konflikt mot Sverige. Vi har också sett att den Ryska armèn inte verkar vara så kompetent som man befarade vid krigets inledning.

Tidigare har vi varit alliansfria och det har bl.a. hållit oss utanför två världskrig. Sedan 1809 har vi inte varit i krig med någon nation. Vi har valt icke våldets väg i första hand och att inte bidra till att eskalera konflikter. Detta var i sin tur ett vägval våra kloka förfäder gjorde baserat på erfarenheter av flera hundra års krig dessförinnan. Vi har kunnat agera medlare i konflikter med den trovärdighet som krävs. Samtidigt har vi haft ett eget försvar som varit tillräckligt starkt för att avskräcka en eventuell angripare – åtminstone så starkt att ett angrepp av oss skulle ha kostat för mycket resurser för en angripare för att motiveras.

Successivt under det kalla kriget och därefter har vi lämnat alliansfriheten till förmån för olika militärstrategiska samarbeten. Jag kan undra varför det inte togs beslut om detta viktiga vägval i en folkomröstning? Nu har vi ju därför så att säga redan snärjt in oss, dvs. vi är inte längre neutrala och kan därför inte längre betraktas som helt alliansfria av omvärlden. Om risken för ett angrepp ökat kan ett av skälen för det vara just att vi redan är partiska. Det väcker frågan om det inte i stället skulle vara ett alternativ för framtiden att backa tillbaks och verka för en verklig alliansfrihet i stället för dagens falska alliansfrihet?

Den anglo-amerikanska doktrinen vill göra gällande att man representerar det goda i världen. Men oerhört mycket ont har genom åren uträttas av dessa parter även om man ständigt försökt dupera omvärlden att tro att det har varit i ett gott syfte. Listan på konflikter där man aktivt verkat genom aggressiva handlingar kan göras lång. Det har inte alltid skett genom militär makt utan snarare oftare på ett mer subtilt vis genom ekonomiska ”våldsmedel”. Under 17-18oo talen utövade Britterna ett imperialistiskt krig över hela världen där underkuvande,  folkmord, plundring och slaveri var centrala inslag. Därefter under 1900-talet togs detta imperialistiska herravälde över av USA, nu ofta som en förtäckt kamp om olja. För den som vill läsa mer kring detta och vidga sina vyer rekommenderar jag William Engdahls bok ”A century of war” och Ellen Browns bok ”Bankerna och skuldnätet”.

Sammanfattningsvis undrar jag: Är risken verkligen stor för ett framtida Ryskt angrepp av Sverige eller har vi tagit ett förhastat beslut? Skall vi verkligen vara medlemmar i NATO som ju i grund och botten är en anglo-amerikansk organisation.

Klimatfrågans andliga dimension

december 21st, 2021

Att ha en bestämd åsikt kring ett ämne som man inte kan något, eller mycket lite om, det är ett märklig tillstånd som en människa kan befinna sig i. Som om det inte räckte, en människa i det tillståndet är ofta inte bara bestämd kring de egna åsikterna, man anser sig även ha rätt att bestämma vilka åsikter andra skall ha! Avvikande åsikter betraktar man med en arrogant och ignorant inställning oavsett vilken kompetens de avvikande har i frågan.

Tillståndet är ett symptom på en individ som inte gått igenom mognadsprocessen och som därför är osjälvständig och inte lärt sig tänka själv. Personen hemfaller därför gärna åt lättjan att låta de som man anser är auktoriteter tänka åt en och att följa deras åsikter. Eftersom man inte tänker själv vill man inte att andra skall göra det heller. Följaktligen skall alla ha samma åsikt inom detta åsiktsmonopol. Det handlar om att ha den rätta tron, när kunskapen inte finns.

Det hela är på samhällsnivå ett ytterst farligt symtom som i förlängningen kan leda till fanatism och ett totalitärt samhälle. Omognad ökar risken för att en passande fråga blir använd för projektion av olika aspekter av den egna omognaden så att säga. Jag menar att klimatfrågan är just en sådan fråga som passar synnerligen väl att använda för projektioner. Det är en fråga som de allra flesta människor inte kan något om och den rymmer en apokalyptisk dimension. Det gör frågan tacksam att använda för projektion av rädsla för den egna sårbarheten i olika former som t.ex. rädsla för undergång genom fysisk död, eller kanske värre, psykisk död genom psykos.

Det är en slags ödets ironi i det faktum att vetenskapen numera används i trons namn. Ensidig tro och det religiösa var ju just det som vetenskapen från början utgjorde en välbehövlig motvikt till. Det i sin tur väcker frågan vilket behov tro egentligen fyller hos människan? Tro i den religiösa meningen fyller ut ett tomrum som består av något mycket mer än tomrummet efter kunskap, nämligen det tomrum som bristen på äkta andlighet är en konsekvens av. Äkta andlighet har faktiskt inget med tro och religion att göra, även om det ibland kan finnas ett samband. Äkta andlighet handlar om att genom självkännedom vinna successiv visshet om själslig närvaro av sig själv i sig själv och om hur den egna själen hör hemma i denna värld. Den som gått självkännedomens väg och därigenom, i en djupare bemärkelse, blivit uppfylld av sin egen själ är således andlig. För den som inte är andlig kan religion och tro bli ett substitut. Även ensidig kunskap och vetenskap kan utgöra ett sådant substitut. Människor som är både vetenskapliga och andliga är sällsynta i vår tid. Albert Einstein är en av de människor som existerat inom denna dualitets domän:

“Any fool can know. The point is to understand.”

”Blind belief in authority is the greatest enemy of truth.”

”The world will not be destroyed by those who do evil, but by those who watch and do nothing.”

Den som är religiös har naturligtvis rätt att vara det, det är ett uttryck för den individens mognadsnivå. Men det är inte sådana människor som skall vara tongivande i samhället och inneha ledande positioner. Ett problem i vår tid är att det är så ont om mer mogna auktoriteter som vågar sätta gränser och som erbjuder vägledning. Omognad har därför blivit så vanlig och de omogna har därför blivit så många.

Gränssättning har traditionellt varit särskilt en maskulin egenskap utövad av män. Numera är detta sannerligen en utövning på tillbakagång. Män har i en vidare bemärkelse så att säga kapitulerat i sitt utövande av maskulinitet. Detta i en tid då den infantila formen av feminism tagit över på ett liknande sätt som klimathotsreligionen gjort det. Klimatfrågan passar väl för den som vill angripa de sista resterna av det gamla patriarkala samhället, som industrisamhället kan sägas utgöra en konsekvens av.

Den som drivs av en vilja/längtan efter att rädda världen bär oftast på en omedveten längtan efter att rädda sig själv (från sitt ego) och på så sätt bli mer levande. Att dra tillbaks sina projektioner och i stället ägna sig åt att rädda sig själv är ett mycket bättre och mer ansvarsfullt sätt att rädda världen på, eftersom vi därigenom, just genom att bli mer levande, bidrar till en mer levande värld.

 

Palmemordet – ett sannolikt indiciemål

februari 2nd, 2021

Inledning

Det har gått ett drygt halvår sedan Krister Peterson lade ner utredningen kring mordet/dråpet på Olof Palme. Peterson pekade ut den s.k. Skandiamannen som misstänkt. Numera är utredningsmaterialet tillgängligt för vem som helst att ta del av, även om det till stora delar fortfarande är censurerat genom att text är maskerad.

Det utredningsmaterial som finns ger kunskap om vad som hände där på Sveavägen och givetvis utgör vittnesprotokoll grunden för analyser. Men ju mer man går in i detalj desto svårare blir det att finna entydiga sanningar. Vittnesuppgifter skiljer sig ofta gradvis och kan ibland vara motsägelsefulla. Risken för övertolkning är stor. Det är en svår uppgift att bedöma sannolikheter för och emot olika vittnesuppgifter.

Precisionen är alltså inte så stor kring tolkning av förhörsuppgifter som man hoppas och analyser görs ofta, som jag ser det, på ett närmast kvasivetenskapligt vis. Särskilt gäller detta tolkning av observationer som gjordes innan dådet begicks. Då visste ju ingen vad som skulle komma att hända och därför var dessa vittnen inte särskilt observanta. Ett bra belysande exempel är hur det gick till i fallet med Anna Lindhs mördare. Där finns ju ett facit. Diskrepansen mellan vittnesuppgifter kring gärningsmannens signalement och verkligheten visade sig i det fallet vara mycket stor!

Jag har följt Gunnar Walls blogg en tid och där kunnat studera diskussioner för och emot Skandiamannen som gärningsman. Gunnars blog är välskött och Gunnar försöker hålla diskussionen på en saklig nivå. Bloggen kan få utgöra ett exempel på hur analyser görs av lekmän.

En ytterligare svårighet vid bedömning av vittnesuppgifter är att förhålla sig objektiv, vilket ofta leder till att man faller i fällan att välja de uppgifter som stödjer ens egna teorier till förmån för andra uppgifter. Om många ägnar sig samtidigt åt detta riskerar det att uppstå ”själv-bekräftande bias”. I värsta fall kan det leda till en distansering från verkligheten och att en falsk känsla av att man har rätt uppstår (en bubbla om man så vill). På Gunnars blog, där de flesta skribenterna är motståndare till Skandiamannen som gärningsman, är detta vanligt förekommande. Debattörerna väljer fritt bland alla de uppgifter som finns och gör egna kreativa tolkningar för att finna argument som avfärdar vart och ett av indicierna mot Skandiamannen. Oftast görs inte en bedömning av hur stor sannolikheten är att bortförklaringarna är korrekta i förhållande till att indciumet mot Skandiamannen är korrekt. Man praktiserar metoden fritt, eller om man så vill missbrukar fritt, vilket leder till den felaktiga slutsatsen att om man lyckas hitta en bortförklaring som är möjlig så är ett indicium inte längre giltigt. Men i praktiken kanske bortförklaringen har låg sannolikhet medans indiciet har hög sannolikhet.

Med dessa saker i åtanke skall vi här, som ett berikande komplement, titta på ett alternativt förhållningssätt. När det gäller dådet mot Palme går det som sagt att finna invändningar mot de flesta argument och indicier. Men, om det finns flera indicier mot en misstänkt gärningsman minskar sannolikheten att man har rätt, ju fler indicier man försöker förklara bort. Det är just det som gör det så problematiskt för motståndare av misstankarna mot Skandiamannen, eftersom det ju finns flera tunga indicier mot honom. Det går absolut att finna bortförklaringar för vart och ett av indicierna. Men sannolikheten att man har rätt när man försöker att avfärda hela indiciekedjan, är helt enkelt låg.


Ett generellt exempel

– Antag att vi har ett brottmål där det finns 3 av varandra oberoende indicier mot en eventuell gärningsman.
– Antag att indicierna är sådana att det vore komprometterande om minst ett av dem skulle visa sig tala för personen som gärningsman.
– Antag att man gör en skattning av varje indicium där man anger sannolikheten för/emot personen som gärningsman.

Totala antalet kombinationer för/emot personen som gärningsman är då 2^3 dvs. 8 st. Av dessa är det bara ett alternativ som helt friar personen. De andra 7 kombinationerna är mer eller mindre komprometterande.

Alt 1: Sannolikheten för respektive indicium för/emot personen som gärningsman: 80/20%
Sannolikheten att personen helt kan frias från misstankar: 0,2^3=0,008 => 0,8%

Alt 2: 50/50%
0,5^3=0,125 => 12,5%

Alt 3: Indicium 1 30/70%, indicium 2 50/50%, indicium 3 80/20%
0,7*0,5*0,2=0,07 => 7%

Vid bedömningen av sannolikheterna är det bra att försöka tänka sig ett generellt fall där motsvarande uppgifter är kända och inte låta sig färgas av sina åsikter i det specifika fallet. Det är lätt att se att ju fler indicier som finns desto svårare blir det att bli friad från misstankar. Det är ju rätt självklart egentligen.

Jag menar att detta synsätt är ett komplement och en mer konkret väg att kvantifiera sannolikheten. Det berikar synen på huruvida en person är skyldig eller ej och tvingar fram en analys kring varför en uppgift är mer sannolik än någon annan. Det finns naturligtvis stora osäkerheter i metoden. Kalkylen är inte exakt och skall ses som ett komplement. Den kan ge en bra fingervisning i skuldfrågan.


Skandiamannen

Hur skulle det då mer konkret kunna se ut i fallet med Skandiamannen? Här följer några av de tyngsta indicierna mot honom med angivande av sannolikheter:

– Skandiamannen anger själv att han hade en central roll i det allra tidigaste skedet efter skotten. Han anger att han befann sig 20m från brottsplatsen då han hör det andra skottet och att han kom fram till hörnan 5-6s därefter. Han säger sig inte ha sett gärningsmannen. Vidare menar han att han varit framme och vänt på Palme i livräddande syfte, att han talat med Lisbeth, att han pekat ut flyktvägen för poliserna samt att han sprang efter poliserna in i gränden. Anders B, som står placerad i Dekorimas port sekunderna efter skotten, har inte angett att han sett Skandiamannen passera förbi. Inget annat vittne har i sina beskrivningar av förloppet angett att se observerat Skandiamannen på platsen. Frågan är då, hur sannolikt är det att Skandiamannen faktiskt var på platsen, säg under de första 60 sekunderna efter skotten?
Jag uppskattar det till 10-40%.

– Uppe på åsen observerades en man strax efter dådet komma springandes i riktning av gärningsmannens flyktväg, dvs. på David Bagares gata, där han observeras av ett vittne. Vittnet anger som signalement bl.a. att personen är en medelålders man med rock, mörka byxor och att han bär på en liten väska som han håller på att ordna med. Mannen vänder sig om flera gånger och verkar ha bråttom. Han har lite svårt att springa så han kan ha lågskor. Dessa uppgifter passar väl in på Skandiamannen som var klädd i mörk rock, mörka byxor, lågskor och bar på en handväska. Hur stor är sannolikheten att det är någon annan person än Skandiamannen som springer på David Bagares Gata?
Jag uppskattar det till 10-20%.

– Det finns en uppgift som knyter Skandiamannen till brottsplatsen. Dagen efter dådet kl 12.20 ringer han själv in till polisen och lämnar ett kort vittnesmål. Där uppger han att han strax efter dådet observerat en person med blå täckjacka som står inne i gränden. Det finns två alternativ: Antingen har observationen skett från en position vid mordplatsen (eller möjligen från andra sidan Sveavägen). Eller så har observationen skett inifrån gränden/uppifrån trappan. Vi vet att gärningsmannen vände sig om uppifrån trappan varifrån han observerade mannen i gränden. Vi vet också att Skandiamannen inte observerades av andra vittnen vid brottsplatsen. Hur stor är sannolikheten att observationen gjordes från mordplatsen?
Jag uppskattar det till 20-40%.

Med metodiken ovan, hur stor är sannolikheten att Skandiamannen kan frias helt?
Min: 0,1*0,1*0,2=0,002 => 0,2%
Max: 0,4*0,2*0,4=0,032 => 3,2%

Alla de andra sju alternativen är mer eller mindre komprometterande. De innebär att minst ett av följande är uppfyllt:
Skandiamannen var ej närvarande på brottsplatsen under de första 60 sekunderna efter skotten.
Han var den person som sprang på David Bagares gata strax efter dådet.
Han gjorde observationen av mannen i gränden, inifrån gränden eller uppifrån trappan.

Nu vill jag med detta exempel bara visa på principen. Självklart kan man diskutera procentsatserna och vilka uppgifter/påståenden listan skall bestå av. Men generellt sett, i ett fall där det finns flera indicier som talar mot en person så är det denna typ av kalkyl man har att brottas mot om man skall fria den misstänkte. Om det finns flera tunga indicier mot en gärningsman har man sannolikheten emot sig när man försöker bortförklara alla indicier.

Jag förstår att inte alla ropar hurra och omedelbart tar till sig detta. Många föredrar att fortsätta diskutera detaljer i förhör i det oändliga. Men är man inte van att resonera kring sannolikheter finns risken att man är ute på hal is på djupt vatten om man ägnar sig åt brottsutredningar. Det är en risk man skall vara medveten om att man tar. I allra värsta fall kan det bidra till att ett brottmål förblir olöst, särskilt om många gör detta simultant ”i flock”.

 

Palmemordet och riskbedömning

oktober 11th, 2020

Ett argument som ofta förs fram i debatten kring Palmemordet/dråpet är att det är för osannolikt att en ensam gärningsman (som Skandiamannen) skulle råka ha en revolver på sig och då råka stöta på paret Palme. Låt mig utveckla bristerna i detta synsätt:

Det är helt enkelt felaktigt utifrån grundläggande sannolikhetslära att begränsa urvalsmängden till ett enda tillfälle och en enda person. Om man skall bedöma risken att det inträffade skulle kunna hända i OPs närhet måste man se till hela urvalsmängden, dvs. hela OPs karriär. Vad är i så fall sannolikheten att det skulle inträffa någon gång under en 20-års period att någon person skulle bära på ett vapen i OPs närhet?

Jag vet att det inte finns fakta som styrker att Skandiamannen gick omkring med ett vapen men min poäng är alltså att man därmed inte kan avfärda möjligheten på grundval av argument av typen ”att det vore osannolikt att en ensam gärningsman agerade där och då”.

Generellt sett, när man tror att man vet snarare än att man faktiskt vet, då riskerar en knepig situation att uppstå. Allvarligt blir det om man inte är medveten om att man bara tror utan är säker på att man vet. Om många personer med samma tro drabbas av detta samtidigt då är det särskilt allvarligt. Det som man tror sig veta riskerar att bli ”den allmänna meningen” och den rådande sanningen. I värsta fall sker det till den grad att de som i själva verket känner hela eller delar av sanningen avvisas (och kanske kallas förnekare som i exemplet med människans eventuella påverkan på klimatet). På så vis sker gradvis en distansering från verkligheten och en bubbla uppstår. Det som från början var väl menat har då lett till en kraftigt försämrad möjlighet att lösa det ursprungliga problemet.

Nu har jag refererat jag till ämnet riskbedömning i relation till mordet. Men det är väl inte orimligt att anta att en liknande möjlighet föreligger att sanningen förvanskas även i relation till andra aspekter av denna händelse, när okunnighet ger sig ut på områden där kunskapen/erfarenheten ofta brister som i fallet med mordutredningar. För visst är det tragiskt om väl menande människor som vill bidra till lösningen i själva verket bidrar till motsatsen och därmed att indirekt skydda mördaren.

Det hela kan verka obetydligt men faktum är att sannolikhetsargumentet är en av grundpelarna som används för att stödja konspirationsteorier kring dådet. (Oavsett när och var under sin tid i rampljuset som OP skulle råkat ut för ett ouppklarat dåd skulle samma argument kring sannolikhet använts.) Jag har hört detta argument användas vitt och brett, även av s.k. specialister på brott och de som anses vara experter på just Palmemordet. Argumentet har spridits och blivit en etablerad sanning som man tror på i vida kretsar så till den grad att man är övertygad att man vet. Jag menar alltså att det har skett på falska grunder.

Palmedråpet – äntligen ett avslut!

juni 11th, 2020

Jag har tidigare här på bloggen förespråkat en ensam gärningsman och att händelsen inte var ett mord utan snarare ett oplanerat dråp. Detta utifrån en analys jag gjort av det material som varit tillgängligt. Indiciekedjan mot Skandiamannen har jag ansett och anser, vara mycket stark. Därför är det mycket glädjande att nu Palmeutredningen kommit till samma slutsats.

Givetvis hade det varit önskvärt med teknisk bevisning men man kan inte begära att den lilla Palmegruppen skall utföra trollkonster efter 34 år. Naturligtvis finns det tveksamheter att peka ut en person utan rättegång. Men indicierna är så starka och alternativet hade varit att den skyldige kommit undan för all framtid och det hade varit en mycket värre situation. Klokt och modigt agerat av Krister Petersson!

Jag förstår att inte alla kan acceptera detta som ett avslut. Det kan t.ex. handla om personlig prestige eller att man man investerat tid och status i någon annan förklaring. Man kan också haft förväntningar om att händelsen skulle ingå i ”det stora perspektivet”, i någon form av konspiration med förgreningar till världspolitiken. Frågan måste ställas om dessa personer verkligen bemödat sig om att se sambanden mellan alla indicierna mot Skandiamannen? Har man utan förutfattade meningar granskat de handlingar som varit tillgängliga som förhör etc? Går det svälja stoltheten att man haft fel och acceptera en lösning som inte passar in i den egna förutfattade meningen?

Sanningen är som den är oavsett vad man anser att den borde vara.

Människan har en stor förmåga att se mönster, även där de inte finns. Man överskattar lätt sin egen analysförmåga och intelligens. Det är tendenser som ofta tydligt visat sig när det gäller Palmedråpet. Många korthus har byggts. Många har också genom åren kapitaliserat på denna händelse.

Sannolikhetslära och riskbedömning är man i allmänhet inte bevandrad i när man anser att det är helt osannolikt att händelsen skulle kunna inträffa just där och då och med en gärningsman som råkade bära på ett vapen. Palme var under en 20-års period exponerad många gånger för ett möjligt attentat. Att det skulle inträffa någon gång under denna tidsperiod – särskilt med Olofs antagonistiska ledarstil – för det var risken faktisk rätt så stor. Nu råkade det bli där och då som det skedde.

Tiden är nu kommen att dra tillbaks projektioner, önsketänkande, fantasier och orealistiska förväntningar. En portion av självrannsakan vore nyttig och inte minst renande för alla som på något sätt bidragit kring denna fråga. En tid för överväganden och funderingar kring de egna handlingarna och den egna förmågan likväl huruvida man bidragit till något gott eller inte. Det är dags att inse att det är så här långt vi kan komma.

Sanningen är som den är oavsett vad man anser att den borde vara!

Frid till er alla!

Palmes mördare enligt tidskriften Filter

maj 25th, 2018

Det är inte mycket nytt i den teori som tidskriften Filter tagit fram kring Skandiamannen, men en del finns det faktiskt. De har på ett förtjänstfullt sätt tagit fram nya uppgifter genom intervjuer med hans umgängeskrets m.m. Dessa uppgifter har snarare stärkt indicierna mot Skandiamannen än tvärtom.

Oavsett vad man anser om fallet konstaterar jag  att det finns tillräckligt många indicier mot denne man att motivera att han utreds djupare än vad man gjorde under de första åren efter mordet. Personligen känns det som en befrielse att veta att Skandiamannen nu utreds närmare.

Om det är så att han är oskyldig och hängs ut oförtjänt så har han ju själv i hög grad ett ansvar för det, eftersom han i så stor utsträckning ljugit om sina förehavanden i de olika förhören.

Om det är Skandiamannen som är skyldig så är frågan fortfarande öppen om han ingick i en komplott eller ej. Det är inte heller klart om mordet var planerat eller om det var ett slumpartat dråp. Personligen lutar jag åt det senare. Det skulle förklara varför det inte läckt några uppgifter om mördaren/dråparen under åren. Förklaringen är i så fall helt enkelt att mördaren/dråparen själv är den enda som vetat om att det var han som utförde dådet.

De flesta människor anser att sannolikheten är allt för liten att en person skall mörda en statsminister på ett slumpartat sätt. De anser också att ett mord på en statsminister måste vara raffinerat och planerat. Gärna också utfört av en professionell mördare i sammansvärjning. Man menar sig se mönster som kanske inte alltid finns och fantiserar fram den ena spekulativa teorin efter den andra. Inget fel med det, men kan man bygga sin teori på mer konkreta uppgifter så väger det tyngre. Skillnaden med teorin kring Skandiamannen är just att den grundas på ett antal fakta och indicier som utgår från mordplatsen. Det är tragikomiskt att så många människor som anser sig insatta i mordet, kan välja att helt bortse från alla dessa fakta. Jag ser det ytterst som ett mycket intressant uttryck för de begränsningar som finns i människans psyke.

När det gäller resonemanget om sannolikheten för ett slumpartat mord, skall man ha med sig att en person som Palme var exponerad, vid ett stort antal tillfällen och på olika vis, under 20 års tid. Det är mycket troligt att det vid flera av dessa tillfällen befann sig någon person i hans närhet som hade ett vapen till hands som hade kunnat användas. Summerar man sannolikheten för alla dessa tillfällen under de 20 åren så var risken betydande att Palme under perioden någon gång skulle utsättas för ett allvarligt dåd. Särskilt eftersom han genom sitt utmanande ledarskap med sitt beteende och sina ställningstaganden orsakade en stor polarisering kring sin person och därmed tog en större risk.

Palmes mördare – det börjar klarna!

januari 4th, 2018

Jag har studerat diverse dokument kring Palmemordet under ett par års tid, läst böcker och vittnesprotokoll osv. Jag fastnade ganska snabbt för den s.k. ”Skandiamannen”. Han är den mest uppenbara kandidaten utifrån tillgängliga fakta. Främst för att han bevisligen stämplade ut från det intilliggande Skandiahuset (ca 50m från mordplatsen) 2 minuter innan mordet och för att hans signalement överensstämmer med mördarens. Men också för att han utgett sig för att vara ett vittne som var en av de första som kom fram till mordplatsen, samtidigt som ingen annan sett honom där! Jag kunde dock först inte tro att det var så enkelt att detta var mördaren. Som så många andra har jag gått i fällan att ett statsministermord måste vara avancerat och att mördaren är en kall, råbarkad yrkesmördartyp som ingått i en raffinerad konspiration.

Tanken på Skandiamannen har dock hängt med mig och efter att nu ha läst Lars Larssons bok ”Nationens fiende” går jag så långt så att jag säger att saken är klar! Indiciekedjan som presenteras i boken är vida överlägsen vad man kan få ihop kring alla andra mördarkandidater. Lars har gjort ett gediget arbete med sin bok och därmed tagit steget bortom ren spekulation. Han har gjort sanningen möjlig att se!

Jag anser följaktligen att den existerande polisutredningen helt bör koncentreras på att kartlägga Skandiamannen. Han lyckades med konststycket att undandra sig misstankar genom att spela vittne och genom att flitigt förekomma i olika media. Därigenom omöjliggjorde han också att bli utpekad av de verkliga vittnena. Många är de s.k. experter som förletts in på andra villospår (därmed inte sagt att inte Skandiamannen kan ingå i en större komplott). Hela den samlade poliskåren har varit inkapabel att genomskåda detta upplägg. Det hela är ytterst pinsamt för alla dessa s.k. initierade. Likt en beslöjad hemlighet och befrielse från en Törnrosasömn öppnas nu sakta våra ögon till den verkliga verkligheten. Detta, är i högsta grad avancerat och raffinerat!

Ekonomiskt jämlika samhällen är mer välmående

februari 21st, 2017

Boken Jämlikhetsanden som kom ut 2009 och är skriven av Richard Wilkinsson och Kate Pickett visar med all tydlighet att det är graden av jämlikhet i ett samhälle som avgör hur välmående samhället och dess invånare är.

Författarna visar, utifrån tillgängliga data, i flera industrialiserade länder, hur olika parametrar relaterar till graden av jämlikhet. Jämlikheten mäts som skillnaden i inkomst mellan de som har högst inkomst och de som har lägst. Resultaten gäller tex. hälsa och sociala problem, barns hälsa, tonårsfödslar, spädbarnsdödlighet, andel överviktiga, grad av tillit, utbildningskvalitet, fängelsefrekvens, antal självmord och grad av återvinning. Undersökningen visar också att det inte bara är de som har det sämst som skulle få det bättre om ojämlikheten minskas i ett samhälle. Även de som har det bäst får det bättre. Observera att det inte är den faktiska inkomstnivån som avgör utan den relativa inkomstnivån inom ett samhälle. Nu för tiden har de flesta en högre levnadsstandard än de allra rikaste hade på 1800-talet. Sverige ligger genomgående bra till i dessa jämförelser. Dock gäller resultaten början av 2000-talet. Sedan 80-talet är Sverige ett av de OECD länder där ojämlikheten ökat allra mest.

I ett ojämlikt samhälle blir välmåendet mer relaterat till den inbördes statusen mellan medborgarna och detta blir starkare ju mer skiktat samhället är. I ett mer statusbaserat samhälle blir inbördes konkurrens mer betonat och det skapar en konstant stress att jämföra sig med sin omgivning, särskilt för dem med lägst status. Författarna kopplar också en lägre status till psykiska problem och närvaron av skam. Skam är den känsla som socialiserar och anpassar oss och det är förknippat med skam att vara oanpassad och att ha låg status. Självkänsla är en annan viktig parameter. Ojämlika samhällen har en hög grad av falsk självkänsla, dvs. narcissism, och därmed behov av självhävdelse som kompensation för en dålig självkänsla. Mer jämlika samhälle har en högre grad av sund självkänsla.

Det står klart utifrån denna enkla analys att ojämlika samhällen har en högre grad av egoism och en lägre grad av absolut självkänsla. Ojämlika samhällen främjar egoism och därmed blir närvaron av äkta självkänsla låg. Av detta följer att graden av andlighet är lägre i mer ojämlika samhällen. I dessa frodas i stället skenheligheten!

En nackdel med invandring är att det riskerar att bildas ett nytt lägsta skikt med låga inkomster och hög arbetslöshet. Därigenom ökas klyftorna i samhället och med det följer alla de typer av problem som nämnts ovan. Detta riskerar sedan att utnyttjas av populistiska och rasistiska grupper för olika typer av projektioner och som en språngbräda för egna syften. I en mening har dessa grupper dock rätt. Graden av socialisering och välmående i samhället riskerar att sjunka om invandring sker för snabbt och utan en bra integration. Men skälet till att de har rätt är inte att det är något fel på de som invandrat utan att invandringen ger upphov till ökade klyftor.

Det är således en minskning av ojämlikheten som är den främsta lösningen på de flesta problemen i ett samhälle eftersom det på sikt medför att hela samhällsstrukturen ändras i grunden. Graden av jämlikhet utgör således ett slags fundament för samhällsbygget. Hur kan vi då påverka våra samhällen i riktning mot ökad jämlikhet? En slutsats är att det har mindre betydelse att fokusera på att lösa enskilda problem som tex. att förbättra utbildningssystemet, höja straffsatserna, minska droganvändningen eller att tillsätta fler poliser. Den typ av lösningar blir en form av kosmetisk åtgärd som insiktslösa politiker kan ta till för att verka handlingskraftiga. Ojämlikheten kan minskas antingen genom att öka/sänka lönerna för de som har det sämst/bäst eller genom omfördelning av pengar genom bidrag. Att minska de offentliga utgifterna genom att sänka skatterna är inte att rekommendera. Det är en kortsiktig lösning som på längre sikt leder till högre kostnader för fler fängelser, fler poliser, sämre utbildningsresultat, ökade socialbidrag osv. En annan god sak för att minska ojämlikheten är att fler företag ägs av de anställda själva. Det ökar graden av gemenskap, medbestämmande och ansvarstagande och sänker snedfördelningen i inkomstnivåer. De traditionella aktiebolagen drivas av kortsiktiga vinstintressen där, ofta frånvarande, ägare bara vill få avkastning på investerat kapital.

Dessa resultat ger ett mycket gott underlag till hur politik bör utformas för ett bättre samhälle. Resultaten ger också en god vägledning till medborgarna hur de bör rösta i allmänna val.

Författarna till Jämlikhetsanden har skapa en websida där de sammanfattar sina resultat. Alla bilder i denna artikel är tagna därifrån.