Friinsikt.se

Palmemordet – ett sannolikt indiciemål

Inledning

Det har gått ett drygt halvår sedan Krister Peterson lade ner utredningen kring mordet/dråpet på Olof Palme. Peterson pekade ut den s.k. Skandiamannen som misstänkt. Numera är utredningsmaterialet tillgängligt för vem som helst att ta del av, även om det till stora delar fortfarande är censurerat genom att text är maskerad.

Det utredningsmaterial som finns ger kunskap om vad som hände där på Sveavägen och givetvis utgör vittnesprotokoll grunden för analyser. Men ju mer man går in i detalj desto svårare blir det att finna entydiga sanningar. Vittnesuppgifter skiljer sig ofta gradvis och kan ibland vara motsägelsefulla. Risken för övertolkning är stor. Det är en svår uppgift att bedöma sannolikheter för och emot olika vittnesuppgifter.

Precisionen är alltså inte så stor kring tolkning av förhörsuppgifter som man hoppas och analyser görs ofta, som jag ser det, på ett närmast kvasivetenskapligt vis. Särskilt gäller detta tolkning av observationer som gjordes innan dådet begicks. Då visste ju ingen vad som skulle komma att hända och därför var dessa vittnen inte särskilt observanta. Ett bra belysande exempel är hur det gick till i fallet med Anna Lindhs mördare. Där finns ju ett facit. Diskrepansen mellan vittnesuppgifter kring gärningsmannens signalement och verkligheten visade sig i det fallet vara mycket stor!

Jag har följt Gunnar Walls blogg en tid och där kunnat studera diskussioner för och emot Skandiamannen som gärningsman. Gunnars blog är välskött och Gunnar försöker hålla diskussionen på en saklig nivå. Bloggen kan få utgöra ett exempel på hur analyser görs av lekmän.

En ytterligare svårighet vid bedömning av vittnesuppgifter är att förhålla sig objektiv, vilket ofta leder till att man faller i fällan att välja de uppgifter som stödjer ens egna teorier till förmån för andra uppgifter. Om många ägnar sig samtidigt åt detta riskerar det att uppstå ”själv-bekräftande bias”. I värsta fall kan det leda till en distansering från verkligheten och att en falsk känsla av att man har rätt uppstår (en bubbla om man så vill). På Gunnars blog, där de flesta skribenterna är motståndare till Skandiamannen som gärningsman, är detta vanligt förekommande. Debattörerna väljer fritt bland alla de uppgifter som finns och gör egna kreativa tolkningar för att finna argument som avfärdar vart och ett av indicierna mot Skandiamannen. Oftast görs inte en bedömning av hur stor sannolikheten är att bortförklaringarna är korrekta i förhållande till att indciumet mot Skandiamannen är korrekt. Man praktiserar metoden fritt, eller om man så vill missbrukar fritt, vilket leder till den felaktiga slutsatsen att om man lyckas hitta en bortförklaring som är möjlig så är ett indicium inte längre giltigt. Men i praktiken kanske bortförklaringen har låg sannolikhet medans indiciet har hög sannolikhet.

Med dessa saker i åtanke skall vi här, som ett berikande komplement, titta på ett alternativt förhållningssätt. När det gäller dådet mot Palme går det som sagt att finna invändningar mot de flesta argument och indicier. Men, om det finns flera indicier mot en misstänkt gärningsman minskar sannolikheten att man har rätt, ju fler indicier man försöker förklara bort. Det är just det som gör det så problematiskt för motståndare av misstankarna mot Skandiamannen, eftersom det ju finns flera tunga indicier mot honom. Det går absolut att finna bortförklaringar för vart och ett av indicierna. Men sannolikheten att man har rätt när man försöker att avfärda hela indiciekedjan, är helt enkelt låg.


Ett generellt exempel

– Antag att vi har ett brottmål där det finns 3 av varandra oberoende indicier mot en eventuell gärningsman.
– Antag att indicierna är sådana att det vore komprometterande om minst ett av dem skulle visa sig tala för personen som gärningsman.
– Antag att man gör en skattning av varje indicium där man anger sannolikheten för/emot personen som gärningsman.

Totala antalet kombinationer för/emot personen som gärningsman är då 2^3 dvs. 8 st. Av dessa är det bara ett alternativ som helt friar personen. De andra 7 kombinationerna är mer eller mindre komprometterande.

Alt 1: Sannolikheten för respektive indicium för/emot personen som gärningsman: 80/20%
Sannolikheten att personen helt kan frias från misstankar: 0,2^3=0,008 => 0,8%

Alt 2: 50/50%
0,5^3=0,125 => 12,5%

Alt 3: Indicium 1 30/70%, indicium 2 50/50%, indicium 3 80/20%
0,7*0,5*0,2=0,07 => 7%

Vid bedömningen av sannolikheterna är det bra att försöka tänka sig ett generellt fall där motsvarande uppgifter är kända och inte låta sig färgas av sina åsikter i det specifika fallet. Det är lätt att se att ju fler indicier som finns desto svårare blir det att bli friad från misstankar. Det är ju rätt självklart egentligen.

Jag menar att detta synsätt är ett komplement och en mer konkret väg att kvantifiera sannolikheten. Det berikar synen på huruvida en person är skyldig eller ej och tvingar fram en analys kring varför en uppgift är mer sannolik än någon annan. Det finns naturligtvis stora osäkerheter i metoden. Kalkylen är inte exakt och skall ses som ett komplement. Den kan ge en bra fingervisning i skuldfrågan.


Skandiamannen

Hur skulle det då mer konkret kunna se ut i fallet med Skandiamannen? Här följer några av de tyngsta indicierna mot honom med angivande av sannolikheter:

– Skandiamannen anger själv att han hade en central roll i det allra tidigaste skedet efter skotten. Han anger att han befann sig 20m från brottsplatsen då han hör det andra skottet och att han kom fram till hörnan 5-6s därefter. Han säger sig inte ha sett gärningsmannen. Vidare menar han att han varit framme och vänt på Palme i livräddande syfte, att han talat med Lisbeth, att han pekat ut flyktvägen för poliserna samt att han sprang efter poliserna in i gränden. Anders B, som står placerad i Dekorimas port sekunderna efter skotten, har inte angett att han sett Skandiamannen passera förbi. Inget annat vittne har i sina beskrivningar av förloppet angett att se observerat Skandiamannen på platsen. Frågan är då, hur sannolikt är det att Skandiamannen faktiskt var på platsen, säg under de första 60 sekunderna efter skotten?
Jag uppskattar det till 10-40%.

– Uppe på åsen observerades en man strax efter dådet komma springandes i riktning av gärningsmannens flyktväg, dvs. på David Bagares gata, där han observeras av ett vittne. Vittnet anger som signalement bl.a. att personen är en medelålders man med rock, mörka byxor och att han bär på en liten väska som han håller på att ordna med. Mannen vänder sig om flera gånger och verkar ha bråttom. Han har lite svårt att springa så han kan ha lågskor. Dessa uppgifter passar väl in på Skandiamannen som var klädd i mörk rock, mörka byxor, lågskor och bar på en handväska. Hur stor är sannolikheten att det är någon annan person än Skandiamannen som springer på David Bagares Gata?
Jag uppskattar det till 10-20%.

– Det finns en uppgift som knyter Skandiamannen till brottsplatsen. Dagen efter dådet kl 12.20 ringer han själv in till polisen och lämnar ett kort vittnesmål. Där uppger han att han strax efter dådet observerat en person med blå täckjacka som står inne i gränden. Det finns två alternativ: Antingen har observationen skett från en position vid mordplatsen (eller möjligen från andra sidan Sveavägen). Eller så har observationen skett inifrån gränden/uppifrån trappan. Vi vet att gärningsmannen vände sig om uppifrån trappan varifrån han observerade mannen i gränden. Vi vet också att Skandiamannen inte observerades av andra vittnen vid brottsplatsen. Hur stor är sannolikheten att observationen gjordes från mordplatsen?
Jag uppskattar det till 20-40%.

Med metodiken ovan, hur stor är sannolikheten att Skandiamannen kan frias helt?
Min: 0,1*0,1*0,2=0,002 => 0,2%
Max: 0,4*0,2*0,4=0,032 => 3,2%

Alla de andra sju alternativen är mer eller mindre komprometterande. De innebär att minst ett av följande är uppfyllt:
Skandiamannen var ej närvarande på brottsplatsen under de första 60 sekunderna efter skotten.
Han var den person som sprang på David Bagares gata strax efter dådet.
Han gjorde observationen av mannen i gränden, inifrån gränden eller uppifrån trappan.

Nu vill jag med detta exempel bara visa på principen. Självklart kan man diskutera procentsatserna och vilka uppgifter/påståenden listan skall bestå av. Men generellt sett, i ett fall där det finns flera indicier som talar mot en person så är det denna typ av kalkyl man har att brottas mot om man skall fria den misstänkte. Om det finns flera tunga indicier mot en gärningsman har man sannolikheten emot sig när man försöker bortförklara alla indicier.

Jag förstår att inte alla ropar hurra och omedelbart tar till sig detta. Många föredrar att fortsätta diskutera detaljer i förhör i det oändliga. Men är man inte van att resonera kring sannolikheter finns risken att man är ute på hal is på djupt vatten om man ägnar sig åt brottsutredningar. Det är en risk man skall vara medveten om att man tar. I allra värsta fall kan det bidra till att ett brottmål förblir olöst, särskilt om många gör detta simultant “i flock”.

 

Leave a Reply