Friinsikt.se

Archive for maj, 2022

Den omogna hanteringen av NATO-frågan

måndag, maj 16th, 2022

Jag har tidigare kritiserat bristerna i analysen som utförts av politiker och media kring Sveriges behov av ett medlemskap i NATO. Jag ifrågasätter om Ryssland verkligen utgör ett så stort hot som man vill göra gällande. Kanske beslutet är fattat på felaktiga grunder och därmed förhastat? Här skall jag titta lite närmare på det som jag ser som mer underliggande orsaker till hur processen kring ett Svenskt NATO-medlemskap har hanterats.

Om man skall förstå en konflikt och vad den beror på måste man ha kunskap och förmåga att se båda sidors perspektiv samtidigt. Det menar jag inte är fallet idag. Det är få i vårt land som förstår det Ryska perspektivet och vilka bevekelsegrunder de har. Ryssarnas sätt att se på omvärlden baseras ju på deras historia och deras kulturella mentalitet. I stället för att försöka förstå det Ryska perspektivet så ägnar vi oss åt en primitiv demonisering av det Ryska ledarskapet i allmänhet och Putin i synnerhet. Det är en form av projektion som vi ger utlopp för i och med detta. Vår ensidiga syn på konflikten leder oss också till ett drag av överlägsenhet i vår tolkning av verkligheten. För visst vet ju vi bäst jämfört med den part som vi använder för projektionen av våra egna tillkortakommanden, det ligger liksom i sakens natur. För den som inte känner demonerna inom sig själv förlägger dem gärna på andra. Det är illa när det sker på individnivå och än värre när det sker på nationell eller kulturell nivå. Häri ligger den psykologiska grunden för oerhört många konflikter genom historien.

Om vi alltså inte förstår Ryssland på rätt sätt är risken stor att vi har en skev verklighetsuppfattning och därmed att vi fattar dåliga beslut för vår egen del. Att ha förmågan att se vår omvärld utan projektioner och demoniseringar, det är något som hör den mogna människan till. Det hör också den mogna människan till att göra analyser i lugn och ro och att ha förmågan att se motsatserna samtidigt utan att förenkla genom ett ständigt “antingen-eller”. Den mogna människans förmåga till självständighet måste också ställas i relation till den omogna människans osjälvständighet – känns det igen?

De senaste årtiondena har tyvärr mognadsgraden hos vårt ledarskap successivt avtagit. Det har varit en direkt konsekvens av att människor i allmänhet inte längre mognar i någon större utsträckning. Den “frigörelserevolution” som inträffade 1968 kan sägas delvis ha handlat om just det – att nu behöver vi inte längre anstränga oss för att bli mogna vuxna utan kan förbli som tonåringar hela livet. En stor grupp av omogna människor har successivt tagit över och nu har vi ett slags “syskonsamhälle” i vår tid. Synsättet hos dessa “tusenbröder” och “tusensystrar” genomsyrar numera tankesätt i alla delar av vårt samhälle. Det är en slags degenerering som ägt rum. De omogna har tagit över till den grad att om en mer mogen, genomtänkt insikt framförs så blir de omogna kränkta och förnärmade av det. Det mogna elementet skall då tas bort till varje pris som något icke önskvärt. De äldre mer erfarna vågar därför nu för tiden sällan framföra sina insikter eftersom de då blir angripna på ett drevliknande sätt. Ledarskapets omognad blir en direkt konsekvens eftersom det väljs av omogna människor som inte ser mognad som en värdefull parameter. Konsekvensen blir ett primitivt och ofta inkompetent ledarskap. Numera kan en småbarnsförälder i 20-30-års åldern bli partiledare eller minister. Vi har fått ett samhälle där spegling och ängsligt bekräftelsebehov är det centrala snarare än mognad och förmåga till självständigt tänkande förenat med självkännedom. Inte blir det bättre av att journalister i allmänhet saknar förmåga till djupanalys och dualistiskt tänkande. Tvärtom så är man i NATO frågan ofta subtilt pådrivande genom att otåligt ta ut lösningen på problemet i förskott samtidigt som man försöker ge sken av att en oberoende granskning pågår. Nyhetssändningarna kring frågan leder närmast tankarna till att man ser på en reklamfilm om NATO.

Det är sammanfattningsvis detta systemiska förhållande som nu har lett oss in på en väg som kan komma att innebära mycket lidande i framtiden för vårt land och våra medborgare. Jag beklagar detta djupt.

Utgör Ryssland ett stort hot mot Sverige?

lördag, maj 14th, 2022

Så har vi då kommit fram till ett beslut om en Svensk ansökan om medlemskap i NATO. Man menar att detta är det bästa alternativet för att få skydd eftersom risken för en Rysk invasion kraftigt har ökat. Med samma typ av utpressningsretorik som används i klimatfrågan skall man alltså tvinga igenom sin politiska vilja – “Om vi inte får som vi vill så kommer undergången att inträffa.”

Finns det verkligen anledning till en så drastisk och förenklad tolkning av verkligheten och att hasta fram ett beslut baserat på rädsla? Vad är i så fall skälet till detta sätt att hantera frågan? Naturligtvis kan man göra en analys och landa i slutsatsen att ett Svenskt medlemskap i NATO är det bästa. Det är inte det jag kritiserar. Min kritik riktar sig mot den odemokratiska processen och den bristfälliga kvaliteten på analysen. Generellt sett är den gjorda analysen, så som den framkommer i media, starkt begränsad. Det finns klara brister när det gäller att se alla för- och nackdelar i en helhet och att på ett kompetent vis sammanväga dem för och emot varandra, både på kort och lång sikt.

Kanske blir riskerna mindre på kort sikt av ett NATO-medlemskap. Men på längre sikt kanske de rent av blir större? De negativa aspekterna av ett NATO medlemskap måste också analyseras och beaktas. T.ex. att vi i framtiden kommer vara tvingade att gå i strid när något annat NATO land angrips, eller att vi nästintill kommer utgöra ett gränsland för NATO mot omvärlden. Vår möjlighet att genom medling agera för en deeskalering av konflikter i världen skulle minska betydligt. Vi skulle också förlora en del av vår självständighet att fatta egna beslut i framtiden.

Det finns ju också stora skillnader historiskt mellan Ukraina och Sverige vad gäller vår relation till Ryssland. Det finns troligtvis många fler skäl för Ryssland att angripa Ukraina än vad det finns att starta en konflikt mot Sverige. Vi har också sett att den Ryska armèn inte verkar vara så kompetent som man befarade vid krigets inledning.

Tidigare har vi varit alliansfria och det har bl.a. hållit oss utanför två världskrig. Sedan 1809 har vi inte varit i krig med någon nation. Vi har valt icke våldets väg i första hand och att inte bidra till att eskalera konflikter. Detta var i sin tur ett vägval våra kloka förfäder gjorde baserat på erfarenheter av flera hundra års krig dessförinnan. Vi har kunnat agera medlare i konflikter med den trovärdighet som krävs. Samtidigt har vi haft ett eget försvar som varit tillräckligt starkt för att avskräcka en eventuell angripare – åtminstone så starkt att ett angrepp av oss skulle ha kostat för mycket resurser för en angripare för att motiveras.

Successivt under det kalla kriget och därefter har vi lämnat alliansfriheten till förmån för olika militärstrategiska samarbeten. Jag kan undra varför det inte togs beslut om detta viktiga vägval i en folkomröstning? Nu har vi ju därför så att säga redan snärjt in oss, dvs. vi är inte längre neutrala och kan därför inte längre betraktas som helt alliansfria av omvärlden. Om risken för ett angrepp ökat kan ett av skälen för det vara just att vi redan är partiska. Det väcker frågan om det inte i stället skulle vara ett alternativ för framtiden att backa tillbaks och verka för en verklig alliansfrihet i stället för dagens falska alliansfrihet?

Den anglo-amerikanska doktrinen vill göra gällande att man representerar det goda i världen. Men oerhört mycket ont har genom åren uträttas av dessa parter även om man ständigt försökt dupera omvärlden att tro att det har varit i ett gott syfte. Listan på konflikter där man aktivt verkat genom aggressiva handlingar kan göras lång. Det har inte alltid skett genom militär makt utan snarare oftare på ett mer subtilt vis genom ekonomiska “våldsmedel”. Under 17-18oo talen utövade Britterna ett imperialistiskt krig över hela världen där underkuvande,  folkmord, plundring och slaveri var centrala inslag. Därefter under 1900-talet togs detta imperialistiska herravälde över av USA, nu ofta som en förtäckt kamp om olja. För den som vill läsa mer kring detta och vidga sina vyer rekommenderar jag William Engdahls bok “A century of war” och Ellen Browns bok “Bankerna och skuldnätet“.

Sammanfattningsvis undrar jag: Är risken verkligen stor för ett framtida Ryskt angrepp av Sverige eller har vi tagit ett förhastat beslut? Skall vi verkligen vara medlemmar i NATO som ju i grund och botten är en anglo-amerikansk organisation.