Friinsikt.se

Archive for the ‘Politik’ Category

Den omogna hanteringen av NATO-frågan

måndag, maj 16th, 2022

Jag har tidigare kritiserat bristerna i analysen som utförts av politiker och media kring Sveriges behov av ett medlemskap i NATO. Jag ifrågasätter om Ryssland verkligen utgör ett så stort hot som man vill göra gällande. Kanske beslutet är fattat på felaktiga grunder och därmed förhastat? Här skall jag titta lite närmare på det som jag ser som mer underliggande orsaker till hur processen kring ett Svenskt NATO-medlemskap har hanterats.

Om man skall förstå en konflikt och vad den beror på måste man ha kunskap och förmåga att se båda sidors perspektiv samtidigt. Det menar jag inte är fallet idag. Det är få i vårt land som förstår det Ryska perspektivet och vilka bevekelsegrunder de har. Ryssarnas sätt att se på omvärlden baseras ju på deras historia och deras kulturella mentalitet. I stället för att försöka förstå det Ryska perspektivet så ägnar vi oss åt en primitiv demonisering av det Ryska ledarskapet i allmänhet och Putin i synnerhet. Det är en form av projektion som vi ger utlopp för i och med detta. Vår ensidiga syn på konflikten leder oss också till ett drag av överlägsenhet i vår tolkning av verkligheten. För visst vet ju vi bäst jämfört med den part som vi använder för projektionen av våra egna tillkortakommanden, det ligger liksom i sakens natur. För den som inte känner demonerna inom sig själv förlägger dem gärna på andra. Det är illa när det sker på individnivå och än värre när det sker på nationell eller kulturell nivå. Häri ligger den psykologiska grunden för oerhört många konflikter genom historien.

Om vi alltså inte förstår Ryssland på rätt sätt är risken stor att vi har en skev verklighetsuppfattning och därmed att vi fattar dåliga beslut för vår egen del. Att ha förmågan att se vår omvärld utan projektioner och demoniseringar, det är något som hör den mogna människan till. Det hör också den mogna människan till att göra analyser i lugn och ro och att ha förmågan att se motsatserna samtidigt utan att förenkla genom ett ständigt “antingen-eller”. Den mogna människans förmåga till självständighet måste också ställas i relation till den omogna människans osjälvständighet – känns det igen?

De senaste årtiondena har tyvärr mognadsgraden hos vårt ledarskap successivt avtagit. Det har varit en direkt konsekvens av att människor i allmänhet inte längre mognar i någon större utsträckning. Den “frigörelserevolution” som inträffade 1968 kan sägas delvis ha handlat om just det – att nu behöver vi inte längre anstränga oss för att bli mogna vuxna utan kan förbli som tonåringar hela livet. En stor grupp av omogna människor har successivt tagit över och nu har vi ett slags “syskonsamhälle” i vår tid. Synsättet hos dessa “tusenbröder” och “tusensystrar” genomsyrar numera tankesätt i alla delar av vårt samhälle. Det är en slags degenerering som ägt rum. De omogna har tagit över till den grad att om en mer mogen, genomtänkt insikt framförs så blir de omogna kränkta och förnärmade av det. Det mogna elementet skall då tas bort till varje pris som något icke önskvärt. De äldre mer erfarna vågar därför nu för tiden sällan framföra sina insikter eftersom de då blir angripna på ett drevliknande sätt. Ledarskapets omognad blir en direkt konsekvens eftersom det väljs av omogna människor som inte ser mognad som en värdefull parameter. Konsekvensen blir ett primitivt och ofta inkompetent ledarskap. Numera kan en småbarnsförälder i 20-30-års åldern bli partiledare eller minister. Vi har fått ett samhälle där spegling och ängsligt bekräftelsebehov är det centrala snarare än mognad och förmåga till självständigt tänkande förenat med självkännedom. Inte blir det bättre av att journalister i allmänhet saknar förmåga till djupanalys och dualistiskt tänkande. Tvärtom så är man i NATO frågan ofta subtilt pådrivande genom att otåligt ta ut lösningen på problemet i förskott samtidigt som man försöker ge sken av att en oberoende granskning pågår. Nyhetssändningarna kring frågan leder närmast tankarna till att man ser på en reklamfilm om NATO.

Det är sammanfattningsvis detta systemiska förhållande som nu har lett oss in på en väg som kan komma att innebära mycket lidande i framtiden för vårt land och våra medborgare. Jag beklagar detta djupt.

Utgör Ryssland ett stort hot mot Sverige?

lördag, maj 14th, 2022

Så har vi då kommit fram till ett beslut om en Svensk ansökan om medlemskap i NATO. Man menar att detta är det bästa alternativet för att få skydd eftersom risken för en Rysk invasion kraftigt har ökat. Med samma typ av utpressningsretorik som används i klimatfrågan skall man alltså tvinga igenom sin politiska vilja – “Om vi inte får som vi vill så kommer nationen att gå under.”

Finns det verkligen anledning till en så drastisk och förenklad tolkning av verkligheten och att hasta fram ett beslut baserat på rädsla? Vad är i så fall skälet till detta sätt att hantera frågan? Naturligtvis kan man göra en analys och landa i slutsatsen att ett Svenskt medlemskap i NATO är det bästa. Det är inte det jag kritiserar. Min kritik riktar sig mot den odemokratiska processen och den bristfälliga kvaliteten på analysen. Generellt sett är den gjorda analysen, så som den framkommer i media, starkt begränsad. Det finns klara brister när det gäller att se alla för- och nackdelar i en helhet och att på ett kompetent vis sammanväga dem för och emot varandra, både på kort och lång sikt.

Kanske blir riskerna mindre på kort sikt av ett medlemskap. Men på längre sikt kanske de rent av blir större? De negativa aspekterna av ett NATO medlemskap måste också analyseras och beaktas. T.ex. att vi i framtiden kommer vara tvingade att gå i strid när något annat NATO land angrips, eller att vi nästintill kommer utgöra ett gränsland för NATO mot omvärlden. Vår möjlighet att agera för en deeskalering av konflikter i världen skulle minska betydligt. Vi skulle också förlora en del av vår självständighet att fatta egna beslut i framtiden. Det finns ju också stora skillnader historiskt mellan Ukraina och Sverige vad gäller vår relation till Ryssland. Det finns troligtvis många fler skäl för Ryssland att angripa Ukraina än vad det finns att starta en konflikt mot Sverige. Vi har också sett att den Ryska armèn inte verkar vara så kompetent som man befarade vid krigets inledning.

Tidigare har vi varit alliansfria och det har bl.a. hållt oss utanför två världskrig. Sedan 1809 har vi inte varit i krig med någon nation. Vi har valt icke våldets väg i första hand och att inte bidra till att eskalera konflikter. Detta var i sin tur ett vägval våra kloka förfäder gjorde baserat på erfarenheter av flera hundra års krig dessförinnan. Vi har kunnat agera medlare i konflikter med den trovärdighet som krävs. Samtidigt har vi haft ett eget försvar som varit tillräckligt starkt för att avskräcka en eventuell angripare – åtminstone så starkt att ett angrepp av oss skulle ha kostat för mycket resurser för en angripare för att motiveras.

Successivt under det kalla kriget och därefter har vi lämnat alliansfriheten till förmån för olika militärstrategiska samarbeten. Jag kan undra varför det inte togs beslut om detta viktiga vägval i en folkomröstning? Nu har vi ju därför så att säga redan snärjt in oss, dvs. vi är inte längre neutrala och kan därför inte längre betraktas som helt alliansfria av omvärlden. Om risken för ett angrepp ökat kan ett av skälen för det vara just att vi redan är partiska. Det väcker frågan om det inte i stället skulle vara ett alternativ för framtiden att backa tillbaks och verka för en verklig alliansfrihet i stället för dagens falska alliansfrihet?

Den anglo-amerikanska doktrinen vill göra gällande att man representerar det goda i världen. Men oerhört mycket ont har genom åren uträttas av dessa parter även om man ständigt försökt dupera omvärlden att tro att det har varit i ett gott syfte. Listan på konflikter där man aktivt verkat genom aggressiva handlingar kan göras lång. Det har inte alltid skett genom militär makt utan snarare oftare på ett mer subtilt vis genom ekonomiska “våldsmedel”. Under 17-18oo talen utövade Britterna ett imperialistiskt krig över hela världen där underkuvande,  folkmord, plundring och slaveri var centrala inslag. Därefter under 1900-talet togs detta imperialistiska herravälde över av USA, nu ofta som en förtäckt kamp om olja. För den som vill läsa mer kring detta och vidga sina vyer rekommenderar jag William Engdahls bok “A century of war” och Ellen Browns bok “Bankerna och skuldnätet“.

Sammanfattningsvis undrar jag: Är risken verkligen stor för ett framtida Ryskt angrepp av Sverige eller har vi tagit ett förhastat beslut?

Ekonomiskt jämlika samhällen är mer välmående

tisdag, februari 21st, 2017

Boken Jämlikhetsanden som kom ut 2009 och är skriven av Richard Wilkinsson och Kate Pickett visar med all tydlighet att det är graden av jämlikhet i ett samhälle som avgör hur välmående samhället och dess invånare är.

Författarna visar, utifrån tillgängliga data, i flera industrialiserade länder, hur olika parametrar relaterar till graden av jämlikhet. Jämlikheten mäts som skillnaden i inkomst mellan de som har högst inkomst och de som har lägst. Resultaten gäller tex. hälsa och sociala problem, barns hälsa, tonårsfödslar, spädbarnsdödlighet, andel överviktiga, grad av tillit, utbildningskvalitet, fängelsefrekvens, antal självmord och grad av återvinning. Undersökningen visar också att det inte bara är de som har det sämst som skulle få det bättre om ojämlikheten minskas i ett samhälle. Även de som har det bäst får det bättre. Observera att det inte är den faktiska inkomstnivån som avgör utan den relativa inkomstnivån inom ett samhälle. Nu för tiden har de flesta en högre levnadsstandard än de allra rikaste hade på 1800-talet. Sverige ligger genomgående bra till i dessa jämförelser. Dock gäller resultaten början av 2000-talet. Sedan 80-talet är Sverige ett av de OECD länder där ojämlikheten ökat allra mest.

I ett ojämlikt samhälle blir välmåendet mer relaterat till den inbördes statusen mellan medborgarna och detta blir starkare ju mer skiktat samhället är. I ett mer statusbaserat samhälle blir inbördes konkurrens mer betonat och det skapar en konstant stress att jämföra sig med sin omgivning, särskilt för dem med lägst status. Författarna kopplar också en lägre status till psykiska problem och närvaron av skam. Skam är den känsla som socialiserar och anpassar oss och det är förknippat med skam att vara oanpassad och att ha låg status. Självkänsla är en annan viktig parameter. Ojämlika samhällen har en hög grad av falsk självkänsla, dvs. narcissism, och därmed behov av självhävdelse som kompensation för en dålig självkänsla. Mer jämlika samhälle har en högre grad av sund självkänsla.

Det står klart utifrån denna enkla analys att ojämlika samhällen har en högre grad av egoism och en lägre grad av absolut självkänsla. Ojämlika samhällen främjar egoism och därmed blir närvaron av äkta självkänsla låg. Av detta följer att graden av andlighet är lägre i mer ojämlika samhällen. I dessa frodas i stället skenheligheten!

En nackdel med invandring är att det riskerar att bildas ett nytt lägsta skikt med låga inkomster och hög arbetslöshet. Därigenom ökas klyftorna i samhället och med det följer alla de typer av problem som nämnts ovan. Detta riskerar sedan att utnyttjas av populistiska och rasistiska grupper för olika typer av projektioner och som en språngbräda för egna syften. I en mening har dessa grupper dock rätt. Graden av socialisering och välmående i samhället riskerar att sjunka om invandring sker för snabbt och utan en bra integration. Men skälet till att de har rätt är inte att det är något fel på de som invandrat utan att invandringen ger upphov till ökade klyftor.

Det är således en minskning av ojämlikheten som är den främsta lösningen på de flesta problemen i ett samhälle eftersom det på sikt medför att hela samhällsstrukturen ändras i grunden. Graden av jämlikhet utgör således ett slags fundament för samhällsbygget. Hur kan vi då påverka våra samhällen i riktning mot ökad jämlikhet? En slutsats är att det har mindre betydelse att fokusera på att lösa enskilda problem som tex. att förbättra utbildningssystemet, höja straffsatserna, minska droganvändningen eller att tillsätta fler poliser. Den typ av lösningar blir en form av kosmetisk åtgärd som insiktslösa politiker kan ta till för att verka handlingskraftiga. Ojämlikheten kan minskas antingen genom att öka/sänka lönerna för de som har det sämst/bäst eller genom omfördelning av pengar genom bidrag. Att minska de offentliga utgifterna genom att sänka skatterna är inte att rekommendera. Det är en kortsiktig lösning som på längre sikt leder till högre kostnader för fler fängelser, fler poliser, sämre utbildningsresultat, ökade socialbidrag osv. En annan god sak för att minska ojämlikheten är att fler företag ägs av de anställda själva. Det ökar graden av gemenskap, medbestämmande och ansvarstagande och sänker snedfördelningen i inkomstnivåer. De traditionella aktiebolagen drivas av kortsiktiga vinstintressen där, ofta frånvarande, ägare bara vill få avkastning på investerat kapital.

Dessa resultat ger ett mycket gott underlag till hur politik bör utformas för ett bättre samhälle. Resultaten ger också en god vägledning till medborgarna hur de bör rösta i allmänna val.

Författarna till Jämlikhetsanden har skapa en websida där de sammanfattar sina resultat. Alla bilder i denna artikel är tagna därifrån.

Uppdrag Granskning – Medeltida folkrättegång

fredag, februari 26th, 2016

Uppdrag Granskning agerar sedan många år helt fritt som en självutnämnd motsvarighet till medeltidens folkrättegångar. Med pondus och kraft tar man saken i egna händer och hänger ut människor och företag till allmän beskådan och förlöjligande.
Jag har genom åren sett många av Uppdrag Gransknings reportage och vet att mycket bra har producerats och att det finns många kompetenta journalister på redaktionen som till fullo behärskar den granskande och utredande journalistiken. Men som oftast har myntet inte bara en utan två sidor. Ibland tar journalisternas egen hunger efter att lyckas över och fakta vinklas till egen fördel. Man har ju stor makt i sin hand. Man vet att antalet tittare är stort och att allt som produceras får genomslag. Om inte fakta räcker till så får man ta till klippsaxen och klippa ihop sekvenser som styrker de drivande teserna. En timmes intervju kan klippas ner till 2-3 minuter och sanningen formas och förvrängs därmed. Man föregår oftast utfallet av eventuella rättegångar och respekten är låg för de enskilda individernas integritet.
Mycket av det som Uppdrag Granskning gör är som sagt bra men deras produktioner får allt för ofta stå oemotsagda. För vem vågar argumentera med den som har så stor mediamakt? Är det bara godhet som Uppdrag Gransknings journalister företräder? Eller finns det något annat under den ytliga förklädnaden? Är det ibland rent av en degenererad form av journalistik? En journalistik där dolda mikrofoner och kameror är en förutsättning för att lyckas? En journalistik där den granskande funktionen ersatts av ett sökande efter fel och brister under ivrigt påhejande av okritiska medlöpande tittare?
Likt i medeltida folkrättegångar lämnas de anklagade i Uppdrag Granskning helt ut till massans beskådan och dömande och får stå där vid pålen inför hela nationen med sin skam. Vad har programmakarna själva förresten för relation till skam? När får de själva erfara den granskning som de tycker så mycket om att ge andra?

Rösta ideologiskt

lördag, september 18th, 2010

   Det är med sorg jag konstaterar hur ytlig hela valkampanjen blivit i vårt land. Det är det korsiktiga som styr och de snabba förvrängda argumenten som försöker värva väljare. Det är ingen ände på smutskastning och förvridningen av den andra sidans argument och vinklingen av de egna argumenten till egen fördel. Är det bara hur mycket som finns i den egna plånboken som räknas här i livet? Vart tog de långsiktiga frågeställningarna vägen? Hur vill vi att vårt samhälle skall se ut i framtiden från ett ideologiskt perspektiv? Finns det några djupare värden i livet än ekonomi och fördelning av kapital? Vi vet ju att lycka inte kan mätas med enbart pengar så varför innhåller valdebatten inga djupare diskutioner? Hur blev vi plötsligt ett så likformigt land där alla åsikter nu reducerats ner till två olika block? Ja varför har vi överhuvudtaget två block när deras respektive politik ju är så lika varandra? Hur blev vi ett så likformigt och fantasilöst land att vi numera i praktiken bara har ett parti? Varför är vi så enfaldiga?
   Politiken i ett land är en spegling av dess invånare eftersom politikerna är beroende av medborgarnas röster. Nu tror jag dock inte att alla människor i landet är enfaldiga. Den stora frågan är varför de människor som har en djupare livssysn inte gör sig hörda? Varför ger medierna inte dem plats? Det är i sanning tragiskt hur degenerat vårt parlamentariska system blivit.