Ett argument som ofta förs fram i debatten kring Palmemordet/dråpet är att det är för osannolikt att en ensam gärningsman (som Skandiamannen) skulle råka ha en revolver på sig och då råka stöta på paret Palme. Låt mig utveckla bristerna i detta synsätt:
Det är helt enkelt felaktigt utifrån grundläggande sannolikhetslära att begränsa urvalsmängden till ett enda tillfälle och en enda person. Om man skall bedöma risken att det inträffade skulle kunna hända i OPs närhet måste man se till hela urvalsmängden, dvs. hela OPs karriär. Vad är i så fall sannolikheten att det skulle inträffa någon gång under en 20-års period att någon person skulle bära på ett vapen i OPs närhet?
Jag vet att det inte finns fakta som styrker att Skandiamannen gick omkring med ett vapen men min poäng är alltså att man därmed inte kan avfärda möjligheten på grundval av argument av typen ”att det vore osannolikt att en ensam gärningsman agerade där och då”.
Generellt sett, när man tror att man vet snarare än att man faktiskt vet, då riskerar en knepig situation att uppstå. Allvarligt blir det om man inte är medveten om att man bara tror utan är säker på att man vet. Om många personer med samma tro drabbas av detta samtidigt då är det särskilt allvarligt. Det som man tror sig veta riskerar att bli ”den allmänna meningen” och den rådande sanningen. I värsta fall sker det till den grad att de som i själva verket känner hela eller delar av sanningen avvisas (och kanske kallas förnekare som i exemplet med människans eventuella påverkan på klimatet). På så vis sker gradvis en distansering från verkligheten och en bubbla uppstår. Det som från början var väl menat har då lett till en kraftigt försämrad möjlighet att lösa det ursprungliga problemet.
Nu har jag refererat jag till ämnet riskbedömning i relation till mordet. Men det är väl inte orimligt att anta att en liknande möjlighet föreligger att sanningen förvanskas även i relation till andra aspekter av denna händelse, när okunnighet ger sig ut på områden där kunskapen/erfarenheten ofta brister som i fallet med mordutredningar. För visst är det tragiskt om väl menande människor som vill bidra till lösningen i själva verket bidrar till motsatsen och därmed att indirekt skydda mördaren.
Det hela kan verka obetydligt men faktum är att sannolikhetsargumentet är en av grundpelarna som används för att stödja konspirationsteorier kring dådet. (Oavsett när och var under sin tid i rampljuset som OP skulle råkat ut för ett ouppklarat dåd skulle samma argument kring sannolikhet använts.) Jag har hört detta argument användas vitt och brett, även av s.k. specialister på brott och de som anses vara experter på just Palmemordet. Argumentet har spridits och blivit en etablerad sanning som man tror på i vida kretsar så till den grad att man är övertygad att man vet. Jag menar alltså att det har skett på falska grunder.
Ett argument som ofta förs fram i debatten kring Palmemordet/dråpet är att det är för osannolikt att en ensam gärningsman (som Skandiamannen) skulle råka ha en revolver på sig och då råka stöta på paret Palme. Låt mig utveckla bristerna i detta synsätt:
Det är helt enkelt felaktigt utifrån grundläggande sannolikhetslära att begränsa urvalsmängden till ett enda tillfälle och en enda person. Om man skall bedöma risken att det inträffade skulle kunna hända i OPs närhet måste man se till hela urvalsmängden, dvs. hela OPs karriär. Vad är i så fall sannolikheten att det skulle inträffa någon gång under en 20-års period att någon person skulle bära på ett vapen i OPs närhet?
Jag vet att det inte finns fakta som styrker att Skandiamannen gick omkring med ett vapen men min poäng är alltså att man därmed inte kan avfärda möjligheten på grundval av argument av typen ”att det vore osannolikt att en ensam gärningsman agerade där och då”.
Generellt sett, när man tror att man vet snarare än att man faktiskt vet, då riskerar en knepig situation att uppstå. Allvarligt blir det om man inte är medveten om att man bara tror utan är säker på att man vet. Om många personer med samma tro drabbas av detta samtidigt då är det särskilt allvarligt. Det som man tror sig veta riskerar att bli ”den allmänna meningen” och den rådande sanningen. I värsta fall sker det till den grad att de som i själva verket känner hela eller delar av sanningen avvisas (och kanske kallas förnekare som i exemplet med människans eventuella påverkan på klimatet). På så vis sker gradvis en distansering från verkligheten och en bubbla uppstår. Det som från början var väl menat har då lett till en kraftigt försämrad möjlighet att lösa det ursprungliga problemet.
Nu har jag refererat jag till ämnet riskbedömning i relation till mordet. Men det är väl inte orimligt att anta att en liknande möjlighet föreligger att sanningen förvanskas även i relation till andra aspekter av denna händelse, när okunnighet ger sig ut på områden där kunskapen/erfarenheten ofta brister som i fallet med mordutredningar. För visst är det tragiskt om väl menande människor som vill bidra till lösningen i själva verket bidrar till motsatsen och därmed att indirekt skydda mördaren.
Det hela kan verka obetydligt men faktum är att sannolikhetsargumentet är en av grundpelarna som används för att stödja konspirationsteorier kring dådet. (Oavsett när och var under sin tid i rampljuset som OP skulle råkat ut för ett ouppklarat dåd skulle samma argument kring sannolikhet använts.) Jag har hört detta argument användas vitt och brett, även av s.k. specialister på brott och de som anses vara experter på just Palmemordet. Argumentet har spridits och blivit en etablerad sanning som man tror på i vida kretsar så till den grad att man är övertygad att man vet. Jag menar alltså att det har skett på falska grunder.