Friinsikt.se

Klimatfrågans andliga dimension

Att ha en bestämd åsikt kring ett ämne som man inte kan något, eller mycket lite om, det är ett märklig tillstånd som en människa kan befinna sig i. Som om det inte räckte, en människa i det tillståndet är ofta inte bara bestämd kring de egna åsikterna, man anser sig även ha rätt att bestämma vilka åsikter andra skall ha! Avvikande åsikter betraktar man med en arrogant och ignorant inställning oavsett vilken kompetens de avvikande har i frågan.

Tillståndet är ett symptom på en individ som inte gått igenom mognadsprocessen och som därför är osjälvständig och inte lärt sig tänka själv. Personen hemfaller därför gärna åt lättjan att låta de som man anser är auktoriteter tänka åt en och att följa deras åsikter. Eftersom man inte tänker själv vill man inte att andra skall göra det heller. Följaktligen skall alla ha samma åsikt inom detta åsiktsmonopol. Det handlar om att ha den rätta tron, när kunskapen inte finns.

Det hela är på samhällsnivå ett ytterst farligt symtom som i förlängningen kan leda till fanatism och ett totalitärt samhälle. Omognad ökar risken för att en passande fråga blir använd för projektion av olika aspekter av den egna omognaden så att säga. Jag menar att klimatfrågan är just en sådan fråga som passar synnerligen väl att använda för projektioner. Det är en fråga som de allra flesta människor inte kan något om och den rymmer en apokalyptisk dimension. Det gör frågan tacksam att använda för projektion av rädsla för den egna sårbarheten i olika former som t.ex. rädsla för undergång genom fysisk död, eller kanske värre, psykisk död genom psykos.

Det är en slags ödets ironi i det faktum att vetenskapen numera används i trons namn. Ensidig tro och det religiösa var ju just det som vetenskapen från början utgjorde en välbehövlig motvikt till. Det i sin tur väcker frågan vilket behov tro egentligen fyller hos människan? Tro i den religiösa meningen fyller ut ett tomrum som består av något mycket mer än tomrummet efter kunskap, nämligen det tomrum som bristen på äkta andlighet är en konsekvens av. Äkta andlighet har faktiskt inget med tro och religion att göra, även om det ibland kan finnas ett samband. Äkta andlighet handlar om att genom självkännedom vinna successiv visshet om själslig närvaro av sig själv i sig själv och om hur den egna själen hör hemma i denna värld. Den som gått självkännedomens väg och därigenom, i en djupare bemärkelse, blivit uppfylld av sin egen själ är således andlig. För den som inte är andlig kan religion och tro bli ett substitut. Även ensidig kunskap och vetenskap kan utgöra ett sådant substitut. Människor som är både vetenskapliga och andliga är sällsynta i vår tid. Albert Einstein är en av de människor som existerat inom denna dualitets domän:

“Any fool can know. The point is to understand.”

“Blind belief in authority is the greatest enemy of truth.”

“The world will not be destroyed by those who do evil, but by those who watch and do nothing.”

Den som är religiös har naturligtvis rätt att vara det, det är ett uttryck för den individens mognadsnivå. Men det är inte sådana människor som skall vara tongivande i samhället och inneha ledande positioner. Ett problem i vår tid är att det är så ont om mer mogna auktoriteter som vågar sätta gränser och som erbjuder vägledning. Omognad har därför blivit så vanlig och de omogna har därför blivit så många.

Gränssättning har traditionellt varit särskilt en maskulin egenskap utövad av män. Numera är detta sannerligen en utövning på tillbakagång. Män har i en vidare bemärkelse så att säga kapitulerat i sitt utövande av maskulinitet. Detta i en tid då den infantila formen av feminism tagit över på ett liknande sätt som klimathotsreligionen gjort det. Klimatfrågan passar väl för den som vill angripa de sista resterna av det gamla patriarkala samhället, som industrisamhället kan sägas utgöra en konsekvens av.

Den som drivs av en vilja/längtan efter att rädda världen bär oftast på en omedveten längtan efter att rädda sig själv (från sitt ego) och på så sätt bli mer levande. Att dra tillbaks sina projektioner och i stället ägna sig åt att rädda sig själv är ett mycket bättre och mer ansvarsfullt sätt att rädda världen på, eftersom vi därigenom, just genom att bli mer levande, bidrar till en mer levande värld.

 

Leave a Reply