Friinsikt.se

Integrationen och de exkluderande svenskarna

Det pågår en ständig diskussion mellan politiker och i media hur vi skall lösa problemet med den dåliga integrationen av de invandrare som kommit till vårt land. Idèerna är många men problemen verkar bara bli värre. I denna artikel belyser jag frågan hur integrationsproblemet skall kunna lösas när en av de allra viktigaste orsakerna till problemet ständigt utelämnas från diskussionen. Ligger huvudproblemet hos invandrarna eller kanske rent av hos svenskarna?

Det är alltid vanskligt att kategorisera människor i en grupp men för diskussionens enkelhet pratar jag i denna artikel om två grupper som jag benämner svenskar och invandrare. Det finns naturligtvis stora variationer inom dessa båda grupper men här väljer jag ett generaliserande synsätt. Jag skulle också kunna diskutera olika undergrupper till den stora gruppen som t.ex. politisk tillhörighet, men det är utanför ramarna för denna artikel. Jag själv är infödd svensk och när jag från mitt perspektiv försöker betrakta svenskarna som grupp kommer jag fram till följande:

De infödda svenskarna är ofta starkt exkluderande i sin attityd och genom sin livsstil. Man lever mer eller mindre omedvetet i en normativ gemenskap. Inom gruppen är ”det normala” viktigt och man har en rädsla för det som är avvikande och annorlunda. Kärnan i gruppen utgörs av familjemänniskorna och deras värderingar.

Psykologiskt sett utövar många inom gruppen projektion. Det innebär att olika omedvetna aspekter av den egna personligheten förläggs på objekt i omgivningen. När det gäller invandrare så är de en grupp som utgör tacksamma objekt att förlägga projektioner på, särskilt avseende ondska och rädsla. Dvs. ondska och rädsla som på ett omedvetet plan finns inom den egna personligheten, projiceras på den invandrade gruppen i allmänhet och de av dem som blivit kriminella i synnerhet. På så vis slipper den projicerande individen göra upp med dessa egenskaper inom sig själv. Det leder i sin tur till att en distans skapas och upprätthålls mellan grupperna. Det innebär en slags avhumanisering av invandrarna utan empati med dem. De invandrade blir i stället en grupp på avstånd som utgör den nya underklassen som man vill underkuva.

Jag tänker också att svenskarna gör ett fundamentalt tankefel: Om en grupp anser att en annan grupp skall anpassa sig 100% till den egna gruppen är det inte ett ensidigt och egoistiskt sätt att tänka? Måste inte båda grupperna anpassa sig till varandra för att det skall uppstå en harmoni?

Man kan också fundera kring hur det gått till när alla dessa invandrare tagits hit? Jag vill tro att det handlat om att man vill hjälpa och göra något gott för människor som befinner sig i en svår situation. Men onekligen är det svårt att förena två folkgrupper som har så annorlunda kulturell bakgrund och mentalitet. Troligen kommer det ta flera generationer innan den invandrade gruppen kan sägas vara svenska fullt ut. Det finns en stor naivitet i detta hos dem som de senaste årtiondena verkat för en ökad invandring. Jag undrar också var de kriminellas egna fäder befinner sig i detta? Tar de sitt ansvar för de unga genom vägledning och gränssättning? Jag misstänker att frånvarande fäder är en bidragande orsak till att pojkar söker bli män i de kriminella gängen.

Självklart har invandrarna ett stort eget ansvar för att försöka finna sin plats i det svenska samhället. Många lyckas också bra och gör karriär i arbetslivet, startar företag osv. Men de som kommer hit är ofta i en utsatt position vilket ju särskilt gäller flyktingar. De behöver rimligen hjälp och vägledning att hitta en väg in i det svenska samhället så att de kan finna en framtidstro. I stället lämnas de ofta till att klara sig själva. Oftast hänvisas de till bostäder i områden där enbart människor i samma situation bor. De ser ofta ingen möjlighet att tjäna egna pengar och hamnar därför i ett bidragsberoende. De har ingen kontakt med infödda svenska som vägleder dem in i samhället. De unga som växer upp bland dem har ingen framtidstro så det är inte särskilt konstigt att ett parallellsamhälle växer fram där kriminalitet blir en grund att försöka försörja sig. Det blir ett sätt att få utlopp för sin kreativitet och livsgnista. Kanske också att få utlopp för sin frustration i en slags revansch för det hänvisade utanförskapet?

Det ligger nära till hands för svenskarna att söka en lösning på dessa främlingars agerande genom hårdare straff, sänkta bidrag osv. Det är bekvämt och man behöver inte göra någon djupare analys eller bidra med en egen insats. Men man ser inte att man genom detta paradoxalt nog förvärrar situationen. Man minskar genom denna typ av lösningar invandrarnas handlingsutrymme och på så sätt förstärks klyftan mellan de båda grupperna vilket leder till ytterligare segregation och ökad kriminalitet. Samhället utvecklas alltså genom denna typ av ”lösningar”, dvs. genom svenskarnas eget bidrag, successivt mot ökade klyftor, mer kriminalitet och otrygghet.

Vi kan alla var och en fråga oss vad vi själva gör för att hjälpa till att underlätta för de som invandrat? Vi svenskar måste lära oss att vara mer inkluderande för invandrarna, att visa gästfrihet och att ge rätt form av stöd där det centrala är målet att en solid framtidstro skall kunna etableras inom ramen för vårt samhälle. Här har svenskarna en stor utvecklingspotential. Om vi inte kan eller vill ta hand om invandrarna på ett bra sätt är det bättre att de inte blir insläppta här alls. För ingen vill vara gäst om man inte är välkommen.

Leave a Reply