Den omogna hanteringen av NATO-frågan
Jag har tidigare kritiserat bristerna i analysen som utförts av politiker och media kring Sveriges behov av ett medlemskap i NATO. Jag ifrågasätter om Ryssland verkligen utgör ett så stort hot som man vill göra gällande. Kanske beslutet är fattat på felaktiga grunder och därmed förhastat? Här skall jag titta lite närmare på det som jag ser som mer underliggande orsaker till hur processen kring ett Svenskt NATO-medlemskap har hanterats.
Om man skall förstå en konflikt och vad den beror på måste man ha kunskap och förmåga att se båda sidors perspektiv samtidigt. Det menar jag inte är fallet idag. Det är få i vårt land som förstår det Ryska perspektivet och vilka bevekelsegrunder de har. Ryssarnas sätt att se på omvärlden baseras ju på deras historia och deras kulturella mentalitet. I stället för att försöka förstå det Ryska perspektivet så ägnar vi oss åt en primitiv demonisering av det Ryska ledarskapet i allmänhet och Putin i synnerhet. Det är en form av projektion som vi ger utlopp för i och med detta. Vår ensidiga syn på konflikten leder oss också till ett drag av överlägsenhet i vår tolkning av verkligheten. För visst vet ju vi bäst jämfört med den part som vi använder för projektionen av våra egna tillkortakommanden, det ligger liksom i sakens natur. För den som inte känner demonerna inom sig själv förlägger dem gärna på andra. Det är illa när det sker på individnivå och än värre när det sker på nationell eller kulturell nivå. Häri ligger den psykologiska grunden för oerhört många konflikter genom historien.
Om vi alltså inte förstår Ryssland på rätt sätt är risken stor att vi har en skev verklighetsuppfattning och därmed att vi fattar dåliga beslut för vår egen del. Att ha förmågan att se vår omvärld utan projektioner och demoniseringar, det är något som hör den mogna människan till. Det hör också den mogna människan till att göra analyser i lugn och ro och att ha förmågan att se motsatserna samtidigt utan att förenkla genom ett ständigt ”antingen-eller”. Den mogna människans förmåga till självständighet måste också ställas i relation till den omogna människans osjälvständighet – känns det igen?
De senaste årtiondena har tyvärr mognadsgraden hos vårt ledarskap successivt avtagit. Det har varit en direkt konsekvens av att människor i allmänhet inte längre mognar i någon större utsträckning. Den ”frigörelserevolution” som inträffade 1968 kan sägas delvis ha handlat om just det – att nu behöver vi inte längre anstränga oss för att bli mogna vuxna utan kan förbli som tonåringar hela livet. En stor grupp av omogna människor har successivt tagit över och nu har vi ett slags ”syskonsamhälle” i vår tid. Synsättet hos dessa ”tusenbröder” och ”tusensystrar” genomsyrar numera tankesätt i alla delar av vårt samhälle. Det är en slags degenerering som ägt rum. De omogna har tagit över till den grad att om en mer mogen, genomtänkt insikt framförs så blir de omogna kränkta och förnärmade av det. Det mogna elementet skall då tas bort till varje pris som något icke önskvärt. De äldre mer erfarna vågar därför nu för tiden sällan framföra sina insikter eftersom de då blir angripna på ett drevliknande sätt. Ledarskapets omognad blir en direkt konsekvens eftersom det väljs av omogna människor som inte ser mognad som en värdefull parameter. Konsekvensen blir ett primitivt och ofta inkompetent ledarskap. Numera kan en småbarnsförälder i 20-30-års åldern bli partiledare eller minister. Vi har fått ett samhälle där spegling och ängsligt bekräftelsebehov är det centrala snarare än mognad och förmåga till självständigt tänkande förenat med självkännedom. Inte blir det bättre av att journalister i allmänhet saknar förmåga till djupanalys och dualistiskt tänkande. Tvärtom så är man i NATO frågan ofta subtilt pådrivande genom att otåligt ta ut lösningen på problemet i förskott samtidigt som man försöker ge sken av att en oberoende granskning pågår. Nyhetssändningarna kring frågan leder närmast tankarna till att man ser på en reklamfilm om NATO.
Det är sammanfattningsvis detta systemiska förhållande som nu har lett oss in på en väg som kan komma att innebära mycket lidande i framtiden för vårt land och våra medborgare. Jag beklagar detta djupt.