Friinsikt.se

Klimathot, vetenskap och religion – del 2

augusti 19th, 2018

Jag ifrågasätter inte att vi har haft en uppvärmning, globalt sett, under det senaste århundradet (även om den planat ut under 2000-talet). Jag säger inte heller att uppvärmningen inte kan vara orsakad av människan. Men jag ifrågasätter att man med sådan exakthet tror sig kunna säga att påverkan är mänsklig och att man, trots alla osäkerheter, fattar kostsamma politiska beslut på så svaga grunder. Jag ifrågasätter också det medlöperi som sker när drevet går och som får till följd att bristen på kunskap i stället övergår i en allmän skenkunskap – ja rent av galenskap utan kontakt med verkligheten. Jag är starkt kritisk till bristen på självständigt tänkande och när de som saknar kunskap paradoxalt nog anser sig ha monopol på kunskap och också rätt att tysta ner eller rent av förbjuda andra åsikter.

Vetenskapen har ett stort ansvar att också förmedla osäkerheter. Men i stället tycks en sorts maskopi pågå: Vetenskapsmän tjänar pengar på att få genomslag för sin forskning. Media tjänar pengar på att skrämma läsarna och att sälja sin produkt. Politiker som vill ha makt anammar tacksamt de rön de serveras, oftast helt utan egna insikter. När hela samspelet väl uppnått en viss nivå är det få som vågar ifrågasätta det hela. De som så gör betraktas som kättare och tystas ner genom att helt enkelt inte ges plats i tidskrifter eller i debatter. För den breda massan innebär slutresultatet en indoktrinering och form av hjärntvätt.

Det hela uppvisar således alla kännetecken på att ha antagit religiösa former. Det är inte på något sätt konstigt att det sker i vår tid. Människor som inte är uppfyllda av äkta andlighet behöver substituerande religion i någon form. Så när klimathotet lyftes fram fyllde det upp ett stort tomrum vilket också förklarar varför omställningen gick så snabbt. Rädslan för undergång (läs: projiceringen av rädslan att den omedvetna delen av psyket skall ta över) är ofta närvarande hos den som inte har en grundtrygghet i sig själv och där passar ju klimatfrågan in synnerligen väl. För politiker finns också en önskan att utöva makt och om det sker i det godas namn så är det svårare att bli ifrågasatt. Naturvetenskapen har historiskt varit i opposition till religion och ansett sig vara drivande när det gällt att utrota religiösa tendenser. I detta fall har alltså naturvetenskapen själv, med ett huvudansvar, skapat en ny religion.

Naturvetenskap är bra och har gett oss mycket värdefull kunskap de senaste århundradena. Men en blind, insiktslös tro på naturvetenskapen medför alltså stora risker. Naturvetenskapen är en metod för utforskning och utgör inte ett trossystem eller en religion. Det föreligger en, ofta grandios, övertro  hos naturvetenskapsmän att man har monopol på kunskap och denna övertro smittar alltså av sig till andra områden i samhället som okritiskt anammar resultaten. 

I själva verket är den naturvetenskapliga metoden begränsad till objektiv, upprepningsbar kunskap. All annan kunskap som den subjektiva, intuitiva, icke materiella exkluderas och därmed en stor del av verkligheten. Det är här på sin plats att citera Albert Einstein:

”Inte en enda av mina upptäckter har jag kommit fram till genom rationellt tänkande”.

Jag menar att en förening mellan de två synsätten är det bästa. Men en sådan förening på kulturell nivå förutsätter en likadan förening inom människorna.  Albert Einstein var en person som lyckades med en sådan förening. Det är där vi så ofta brister i vår kultur där människor i allmänhet inte har den personliga mognad som krävs för synteser och i stället hemfaller till olika typer av ”antingen-eller” extremism. En ensidig tro på naturvetenskapens möjligheter är en sådan olycklig extremism.

Klimathot, vetenskap och religion – del 1

augusti 19th, 2018

Det finns mycket problem med det moderna samhället relaterat till miljön såsom giftiga utsläpp, ändliga resurser, överexploatering, utrotning av djurarter etc. Ett av de största problemen anses vara utsläppen av växthusgaser och att människan därigenom orsakar en höjning av temperaturen på jorden. Under 1900-talet har den globala medeltemperaturen ökat och denna ökning antas numera av de flesta vara genererad genom mänsklig påverkan. Hur har man kommit fram till den slutsatsen?

Jo, huvudsakligen genom datormodeller s.k. Global Circulation Models (GCM). Dessa modeller är en matematisk sammansättning av de fysikaliska processer som man antar existerar, framför allt i havet och atmosfären. Jordklotet delas in i små segment och i varje segment beräknas de fysikaliska parametrarna. Utgående från startvärden räknar man sig framåt i tiden steg för steg och ruta för ruta. På detta sätt anser man att man kan modellera hela jordklotets komplexa dynamik i en dator och dra slutsatser om framtiden. Men det finns många brister med detta:

  • Till att börja med så är de ingående huvudekvationerna icke-linjära, dvs. kaotiska (turbulenta) till sin natur. Detta indikerar att naturen har en inneboende oförutsägbarhet – jämför tex svårigheten att förutsäga vädret.
  • Ekvationerna är också känsliga för små variationer i begynnelsevillkoren. Små ändringar i startvärdena kan ge helt andra resultat. Detta är fallet delvis för att det är den inneboende dynamiken i ett icke-linjärt system. Men delvis också för att kunskapen om de initiala värdena är ofullständig och att felen fortplantar sig och växer genom miljardtals beräkningar. Ju längre fram i tiden man försöker göra förutsägelser desto osäkrare blir resultatet (väder kan man förutsäga 5-10 dagar som bäst). Troligen känner man inte de aktuella ingångsvärdena över hela jordklotet tillräcklig väl. Man måste också fråga sig om upplösningen av rum och tid är tillräcklig i modellerna. Jordens geometri och tiden är kontinuum som man approximerar. Risken är stor att prognoser om det framtida klimatet blir fel även om modellen vore helt fysikaliskt korrekt för övrigt. Detta klargörs utmärkt väl på vetenskaplig grund i denna artikel. För en sammanfattning av de olika typer av modeller som finns se här.
  • Sedan så finns det många delprocesser i klimatsystemet som inte är tillräckligt kända. En del processer är okända eller utelämnade och många processer har man approximerat genom antagande av hur de går till och genom användande av approximativa konstanter och ekvationer. Det finns väldigt många parametrar och processer som samspelar i klimatsystemet och det är i min mening helt omöjligt att modellera dem alla.
  • Modellerna skall valideras genom att korrekt förklara och återskapa variationer i klimatet som inträffat under årtusendena innan den industriella revolutionen. Det skall ske utan att man anpassar modellerna till historiska data. Modellerna skall också kunna förklara varför de naturliga processer som då verkade inte längre tycks bidra till klimatförändringar utan att nu människan är den huvudsakliga källan till temperaturvariationer. Denna validering har inte gjorts! Bilden nedan visar ett genomsnitt av 102 olika modellers resultat för temperaturutvecklingen jämfört med verkliga uppmätta värden:

modellerna  

  • Slutligen så finns det flera astronomiska processer  som vi inte kan påverka över huvud taget. Flera av dessa processer kan vi inte heller förutsäga och de finns därför inte korrekt representerade i datormodellerna. Jag tänker tex. på styrkan i solstrålningen, solvinden, solens magnetfält, variation i jordens magnetfält, månens och solens kombinerade gravitationskraft (tidvatten variationer) och jordaxelns lutning.

Det finns också ett flertal vetenskapliga argument som talar mot att temperaturökningen under 1900-talet är antropogen:

1. Historiskt har man funnit att variation av koldioxidhalten i atmosfären släpat efter variationer av temperaturen. Dvs först har en temperaturförändring skett och därefter en ändring av koldioxidhalten. Nedan en bild över temperaturutvecklingen återskapad från borrkärnor i is:

borrkärnor

2. Temperaturökningen sammanfaller bara delvis med utsläppen av koldioxid. Under 1900-talet finns det perioder när temperaturen inte ökat trots att utsläppen av koldioxid ökat. Se här.
3. Koldioxidens förmåga att generera värme genom växthuseffekten avtar logaritmiskt (jmf. tex. decibel skalan). Om vi jämför koncentrationen av koldioxid i framtiden med hur den var under förindustriell tid, betyder det att en ökning av mängden koldioxid tid har störst inverkan initialt och att ytterligare efter hand tillförd koldioxid har allt mindre inverkan. Här menar man att feedback processer ger upphov till ökad mängd vattenånga i atmosfären och att den i sin tur också ger en växthuseffekt. Men om inverkan från koldioxiden är så liten undrar jag hur den kan ha så stark påverkan på mängden vattenånga. Innan den industriella samhället var andelen koldioxid i en mängd luft 3 molekyler av 10000. Nu är andelen 4 molekyler av 10000. Det räcker med sunt förnuft för att inse att varken koldioxidhalten i sig eller den lilla förändring som människan orsakat inte kan vara så avgörande för jordens växthuseffekt.
4. Tittar man på havsnivån mätt med tidvattenmätare började havsnivån stiga redan på 1800-talet, långt innan vi började släppa ut koldioxid. Och när vi väl började släppa ut koldioxid steg havsnivån i samma takt som innan. Se här.
5. Det finns argument relaterade till solcykeln som indikerar att vi kan vara på väg in i en period av sjunkande medeltemperatur:

Evans-modell

6. Man kan tom finna argument som talar för att en ökad halt av koldioxid vore bra för växtligheten på jorden. En ökning av koldioxidhalten skulle kanske också flytta fram tidpunkten för nästkommande istid. Det kan vara så att den nuvarande ökningen är helt naturlig och utgör en del av återgången efter lilla istiden på 1600-talet till det varmare klimatet som rådde under 11-1200 talen:

IPCC-medeltidsvaerme

Fler argument finns att läsa här. Allt detta sammantaget indikerar att det helt enkelt inte går att säga hur klimatet kommer att se ut om tex. 100 år. Modellerna producerar fiktiva scenarier snarare än realistiska prognoser. Det är slående nog en slutsats som IPCC (FN:s klimatpanel) själva kommit fram till (se här):

”In sum, a strategy must recognise what is possible. In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible. The most we can expect to achieve is the prediction of the probability distribution of the system’s future possible states by the generation of ensembles of model solutions. This reduces climate change to the discernment of significant differences in the statistics of such ensembles. The generation of such model ensembles will require the dedication of greatly increased computer resources and the application of new methods of model diagnosis. Addressing adequately the statistical nature of climate is computationally intensive, but such statistical information is essential.”

Man fastslår alltså att det inte är möjligt att göra långsiktiga prognoser och vidare att det bästa vi kan göra är att studera sannolikhetsfördelningar av ett stort antal modellkörningar. Men om inte modellerna är validerade vad är då sannolikhetfördelningen värd? Jag ger personligen inte mer för de utsagor om det framtida klimatet som dessa modeller genererar än vad jag ger för prognoser att förutsäga det ekonomiska systemet. Vi vet alla att det inte är möjligt att göra sådana. I stället ser jag det som ett utbrott av hybris i denna gren av naturvetenskapen. 

Palmes mördare enligt tidskriften Filter

maj 25th, 2018

Det är inte mycket nytt i den teori som tidskriften Filter tagit fram kring Skandiamannen, men en del finns det faktiskt. De har på ett förtjänstfullt sätt tagit fram nya uppgifter genom intervjuer med hans umgängeskrets m.m. Dessa uppgifter har snarare stärkt indicierna mot Skandiamannen än tvärtom.

Oavsett vad man anser om fallet konstaterar jag  att det finns tillräckligt många indicier mot denne man att motivera att han utreds djupare än vad man gjorde under de första åren efter mordet. Personligen känns det som en befrielse att veta att Skandiamannen nu utreds närmare.

Om det är så att han är oskyldig och hängs ut oförtjänt så har han ju själv i hög grad ett ansvar för det, eftersom han i så stor utsträckning ljugit om sina förehavanden i de olika förhören.

Om det är Skandiamannen som är skyldig så är frågan fortfarande öppen om han ingick i en komplott eller ej. Det är inte heller klart om mordet var planerat eller om det var ett slumpartat dråp. Personligen lutar jag åt det senare. Det skulle förklara varför det inte läckt några uppgifter om mördaren/dråparen under åren. Förklaringen är i så fall helt enkelt att mördaren/dråparen själv är den enda som vetat om att det var han som utförde dådet.

De flesta människor anser att sannolikheten är allt för liten att en person skall mörda en statsminister på ett slumpartat sätt. De anser också att ett mord på en statsminister måste vara raffinerat och planerat. Gärna också utfört av en professionell mördare i sammansvärjning. Man menar sig se mönster som kanske inte alltid finns och fantiserar fram den ena spekulativa teorin efter den andra. Inget fel med det, men kan man bygga sin teori på mer konkreta uppgifter så väger det tyngre. Skillnaden med teorin kring Skandiamannen är just att den grundas på ett antal fakta och indicier som utgår från mordplatsen. Det är tragikomiskt att så många människor som anser sig insatta i mordet, kan välja att helt bortse från alla dessa fakta. Jag ser det ytterst som ett mycket intressant uttryck för de begränsningar som finns i människans psyke.

När det gäller resonemanget om sannolikheten för ett slumpartat mord, skall man ha med sig att en person som Palme var exponerad, vid ett stort antal tillfällen och på olika vis, under 20 års tid. Det är mycket troligt att det vid flera av dessa tillfällen befann sig någon person i hans närhet som hade ett vapen till hands som hade kunnat användas. Summerar man sannolikheten för alla dessa tillfällen under de 20 åren så var risken betydande att Palme under perioden någon gång skulle utsättas för ett allvarligt dåd. Särskilt eftersom han genom sitt utmanande ledarskap med sitt beteende och sina ställningstaganden orsakade en stor polarisering kring sin person och därmed tog en större risk.

Palmes mördare – det börjar klarna!

januari 4th, 2018

Jag har studerat diverse dokument kring Palmemordet under ett par års tid, läst böcker och vittnesprotokoll osv. Jag fastnade ganska snabbt för den s.k. ”Skandiamannen”. Han är den mest uppenbara kandidaten utifrån tillgängliga fakta. Främst för att han bevisligen stämplade ut från det intilliggande Skandiahuset (ca 50m från mordplatsen) 2 minuter innan mordet och för att hans signalement överensstämmer med mördarens. Men också för att han utgett sig för att vara ett vittne som var en av de första som kom fram till mordplatsen, samtidigt som ingen annan sett honom där! Jag kunde dock först inte tro att det var så enkelt att detta var mördaren. Som så många andra har jag gått i fällan att ett statsministermord måste vara avancerat och att mördaren är en kall, råbarkad yrkesmördartyp som ingått i en raffinerad konspiration.

Tanken på Skandiamannen har dock hängt med mig och efter att nu ha läst Lars Larssons bok ”Nationens fiende” går jag så långt så att jag säger att saken är klar! Indiciekedjan som presenteras i boken är vida överlägsen vad man kan få ihop kring alla andra mördarkandidater. Lars har gjort ett gediget arbete med sin bok och därmed tagit steget bortom ren spekulation. Han har gjort sanningen möjlig att se!

Jag anser följaktligen att den existerande polisutredningen helt bör koncentreras på att kartlägga Skandiamannen. Han lyckades med konststycket att undandra sig misstankar genom att spela vittne och genom att flitigt förekomma i olika media. Därigenom omöjliggjorde han också att bli utpekad av de verkliga vittnena. Många är de s.k. experter som förletts in på andra villospår (därmed inte sagt att inte Skandiamannen kan ingå i en större komplott). Hela den samlade poliskåren har varit inkapabel att genomskåda detta upplägg. Det hela är ytterst pinsamt för alla dessa s.k. initierade. Likt en beslöjad hemlighet och befrielse från en Törnrosasömn öppnas nu sakta våra ögon till den verkliga verkligheten. Detta, är i högsta grad avancerat och raffinerat!

Utan inre grund

december 7th, 2017

Ju mer jag kommer på plats i mig själv desto mer galet och vilset inser jag att vårt samhälle är. Utan kontakt med sig själva och det omedvetna går människor vilse i det massmediala träsket med friflytande argument och åsikter. Utan inre grund är risken stor att hela samhället spårar ur. Ja risken är stor att de mörka sidorna av det omedvetna tar över och starkt destruktiva krafter släpps lösa – för säkerhets skull i det godas namn…

Andlighet?

juli 9th, 2017

Finns det någon anledning att prata om andlighet innan man funnit sig själv?

Dårskap

juli 9th, 2017

Jag vaknade upp i världen och fann den full av dårar.

Det

mars 23rd, 2017

Den som har det, har allt.
Den som inte har det, har inget.

Ekonomiskt jämlika samhällen är mer välmående

februari 21st, 2017

Boken Jämlikhetsanden som kom ut 2009 och är skriven av Richard Wilkinsson och Kate Pickett visar med all tydlighet att det är graden av jämlikhet i ett samhälle som avgör hur välmående samhället och dess invånare är.

Författarna visar, utifrån tillgängliga data, i flera industrialiserade länder, hur olika parametrar relaterar till graden av jämlikhet. Jämlikheten mäts som skillnaden i inkomst mellan de som har högst inkomst och de som har lägst. Resultaten gäller tex. hälsa och sociala problem, barns hälsa, tonårsfödslar, spädbarnsdödlighet, andel överviktiga, grad av tillit, utbildningskvalitet, fängelsefrekvens, antal självmord och grad av återvinning. Undersökningen visar också att det inte bara är de som har det sämst som skulle få det bättre om ojämlikheten minskas i ett samhälle. Även de som har det bäst får det bättre. Observera att det inte är den faktiska inkomstnivån som avgör utan den relativa inkomstnivån inom ett samhälle. Nu för tiden har de flesta en högre levnadsstandard än de allra rikaste hade på 1800-talet. Sverige ligger genomgående bra till i dessa jämförelser. Dock gäller resultaten början av 2000-talet. Sedan 80-talet är Sverige ett av de OECD länder där ojämlikheten ökat allra mest.

I ett ojämlikt samhälle blir välmåendet mer relaterat till den inbördes statusen mellan medborgarna och detta blir starkare ju mer skiktat samhället är. I ett mer statusbaserat samhälle blir inbördes konkurrens mer betonat och det skapar en konstant stress att jämföra sig med sin omgivning, särskilt för dem med lägst status. Författarna kopplar också en lägre status till psykiska problem och närvaron av skam. Skam är den känsla som socialiserar och anpassar oss och det är förknippat med skam att vara oanpassad och att ha låg status. Självkänsla är en annan viktig parameter. Ojämlika samhällen har en hög grad av falsk självkänsla, dvs. narcissism, och därmed behov av självhävdelse som kompensation för en dålig självkänsla. Mer jämlika samhälle har en högre grad av sund självkänsla.

Det står klart utifrån denna enkla analys att ojämlika samhällen har en högre grad av egoism och en lägre grad av absolut självkänsla. Ojämlika samhällen främjar egoism och därmed blir närvaron av äkta självkänsla låg. Av detta följer att graden av andlighet är lägre i mer ojämlika samhällen. I dessa frodas i stället skenheligheten!

En nackdel med invandring är att det riskerar att bildas ett nytt lägsta skikt med låga inkomster och hög arbetslöshet. Därigenom ökas klyftorna i samhället och med det följer alla de typer av problem som nämnts ovan. Detta riskerar sedan att utnyttjas av populistiska och rasistiska grupper för olika typer av projektioner och som en språngbräda för egna syften. I en mening har dessa grupper dock rätt. Graden av socialisering och välmående i samhället riskerar att sjunka om invandring sker för snabbt och utan en bra integration. Men skälet till att de har rätt är inte att det är något fel på de som invandrat utan att invandringen ger upphov till ökade klyftor.

Det är således en minskning av ojämlikheten som är den främsta lösningen på de flesta problemen i ett samhälle eftersom det på sikt medför att hela samhällsstrukturen ändras i grunden. Graden av jämlikhet utgör således ett slags fundament för samhällsbygget. Hur kan vi då påverka våra samhällen i riktning mot ökad jämlikhet? En slutsats är att det har mindre betydelse att fokusera på att lösa enskilda problem som tex. att förbättra utbildningssystemet, höja straffsatserna, minska droganvändningen eller att tillsätta fler poliser. Den typ av lösningar blir en form av kosmetisk åtgärd som insiktslösa politiker kan ta till för att verka handlingskraftiga. Ojämlikheten kan minskas antingen genom att öka/sänka lönerna för de som har det sämst/bäst eller genom omfördelning av pengar genom bidrag. Att minska de offentliga utgifterna genom att sänka skatterna är inte att rekommendera. Det är en kortsiktig lösning som på längre sikt leder till högre kostnader för fler fängelser, fler poliser, sämre utbildningsresultat, ökade socialbidrag osv. En annan god sak för att minska ojämlikheten är att fler företag ägs av de anställda själva. Det ökar graden av gemenskap, medbestämmande och ansvarstagande och sänker snedfördelningen i inkomstnivåer. De traditionella aktiebolagen drivas av kortsiktiga vinstintressen där, ofta frånvarande, ägare bara vill få avkastning på investerat kapital.

Dessa resultat ger ett mycket gott underlag till hur politik bör utformas för ett bättre samhälle. Resultaten ger också en god vägledning till medborgarna hur de bör rösta i allmänna val.

Författarna till Jämlikhetsanden har skapa en websida där de sammanfattar sina resultat. Alla bilder i denna artikel är tagna därifrån.

En utvikning om det andliga

november 5th, 2016

Påstådd andlighet utan självkänsla är skenhelighet. Självkänsla är fröet och porten till andligheten. Andligt prat i frånvaro av självkänsla är inget annat än ett uttryck för en längtan att återfå kontakten med sin ande. Skenhelighet leder lätt till narcissistiska, grandiosa föreställningar och i förlängningen till olika former av religiös extremism. Äkta andlighet är att vara uppfylld av sin ande, det handlar inte om att tro på en lära men att tro på den andliga vägen. Den som går vägen och möter sig själv kan utveckla sin fromhet och så småningom få mer och mer kontakt med det gudomliga.