Friinsikt.se – Bortom ytlighet och splittring

Archive for the ‘Andlighet & Psykologi’ Category

Utan inre grund

torsdag, december 7th, 2017

Ju mer jag kommer på plats i mig själv desto mer galet och vilset inser jag att vårt samhälle är. Utan kontakt med sig själva och det omedvetna går människor vilse i det massmediala träsket med friflytande argument och åsikter. Utan inre grund är risken stor att hela samhället spårar ur. Ja risken är stor att de mörka sidorna av det omedvetna tar över och starkt destruktiva krafter släpps lösa – för säkerhets skull i det godas namn…

Andlighet?

söndag, juli 9th, 2017

Finns det någon anledning att prata om andlighet innan man funnit sig själv?

Dårskap

söndag, juli 9th, 2017

Jag vaknade upp i världen och fann den full av dårar.

Det

torsdag, mars 23rd, 2017

Den som har det, har allt.
Den som inte har det, har inget.

En utvikning om det andliga

lördag, november 5th, 2016

Påstådd andlighet utan självkänsla är skenhelighet. Självkänsla är fröet och porten till andligheten. Andligt prat i frånvaro av självkänsla är inget annat än ett uttryck för en längtan att återfå kontakten med sin ande. Skenhelighet leder lätt till narcissistiska, grandiosa föreställningar och i förlängningen till olika former av religiös extremism. Äkta andlighet är att vara uppfylld av sin ande, det handlar inte om att tro på en lära men att tro på den andliga vägen. Den som går vägen och möter sig själv kan utveckla sin fromhet och så småningom få mer och mer kontakt med det gudomliga.

Tro och visshet

fredag, november 4th, 2016

Bra religion leder människor till andlighet, dålig religion gör det inte. För den som kommit ur den intellektuella labyrinten och funnit den andliga vägen handlar det allt mindre om att tro och allt mer om att vidga sin visshet, därigenom uppnå allt mer vishet.

Om intigheten

söndag, augusti 21st, 2016

Den som gör ingenting kan upptäcka allt!

Individuationen idag – egots frigörelse

söndag, mars 13th, 2016

Finns det mening i livet utan individuation? Individuationen går på djupet och förverkligar oss själva och uppfyller vår del i skapelsen. Människan har tyvärr kvar en stor del av sitt ego och individuationen kan på ett sätt sägas handla om att eliminera egot, eller att i alla fall ställa det vid sidan av självet. Nu för tiden förväxlas ofta egot med självet och självförverkligande handlar oftast om att förverkliga sitt ego. Det är ju en helt motsatt process till individuationen.

Som jag ser det så håller egot på att blomma ut på kulturell nivå efter många århundraden av förtryck. Jag är skeptisk till vår förmåga att vända detta. Det finns inga kollektiva lösningar utan enskilda individer måste individueras. Hinner tillräckligt många innan det är för sent?

Om alla skall ha rätt till allt och ingen gemensam etik längre finns, blir det då något kvar som håller oss samman?

Andlig förtunning

fredag, mars 4th, 2016

Vår tid är sannerligen en tid av andlig förtunning. De senaste århundradenas industrialisering har lyckats reducera det mesta av andligt djup hos människorna och ersatt det med konsumtion och strävan efter egen kortsiktig vinning. Vi har alla blivit affärsmässiga konsumenter som mest värderar vad vi har och oroar oss för den avkastning vi skall få. Få har förmågan att bara vara i sig själva och njuta av det. Habegäret dominerar starkt och visar sig inte enbart när det gäller materiella ting. Vi har en ägandeinställning till det mesta i våra liv.
Psykoanalytikern Erich Fromm har, i sin utmärkta bok ”Att ha eller att vara”, helt rätt när han menar att människan har möjligheten att leva inom två olika livsformer: ägandets och varandets. Ägandets livsform utmärks av att hävda och odla det egna egot i kamp med andra egon i fri konkurrens. Naturen och andra människor exploateras fritt. I ägandets livsform är människorna ofta passiva betraktare utan egen djupare skaparkraft, aktiviteter är ofta passiviteter. De flesta människor är ej i kontakt med sig själva och ej heller medvetna om sig själva (sin själs existens). I denna livsform degenererar människorna mer ju mer de äger och blir därmed successivt allt mindre mänskliga. Lyckan är falsk och relativ eftersom den beror på vad de andra har. Varandets livsform utmärks av harmoni med andra människor och sig själv. Människorna är i kontakt med sig själva (sin själ) och deras verksamheter utgår ofta ifrån det inre. Människorna är aktiva och skapar inifrån sig själva. Även yttre verksamheter har ofta ett inre andligt mål. Man lever i samhörighet med naturen. I denna livsform utvecklas människorna mer ju mer varande de blir. Det innebär en flödande, skapande process där människan föds allt mer i sig själv, förverkligar sig själv och blir allt mer levande. I varandets livsform finns möjligheten för varje människa att nå sin fulla potential. Lyckan är genuin, individuell och möjlig för alla att uppnå.
Varje kultur befinner sig någonstans på skalan mellan ägandet och varandet. Även om ägandets livsform är den vanligaste så finns det kulturer där varandet är centralt. Även i vår del av världen har varandets livsform varit mer närvarande i perioder genom århundradena. Det torde av detta stå klart att den förändring som vårt samhälle behöver är, kort sagt, en övergång från ägandets livsform till varandets livsform. För att det skall lyckas måste många enskilda människor först genomgå denna process på det personliga planet. Därefter kan dessa människor bli tongivande genom sitt ledarskap och vägleda samhället igenom samma process. För den enskilda människan innebär det att möta sig själv och hantera de förträngda minnen, känslor och trauman som tillfogats under uppväxten i en helt ägandeinriktad kultur. Att utifrån vår låsta kultur, som så starkt domineras av ägandets livsform, ens spekulera i om det är möjligt att transformera kulturen till varandets livsform, kan te sig absurt och helt orealistiskt. Men jag är övertygad att det är däråt mänskligheten är på väg. Det kommer att ta tid. Det är stor risk att vi förgör oss själva innan vi når dit.

Att födas genom vår fria vilja

måndag, februari 29th, 2016

Den fria viljan är en enastående egenskap hos människan. Med hjälp av den kan vi nämligen förnya oss själva, ja bringa födelse åt oss själva om man så vill. I vår tid är det inte alla som har en fri vilja. De flesta blandar ihop sin egen vilja med viljan från omgivningen eller samhället. Men för de som har utvecklat en tillräcklig integritet och mognad finns den fria viljan där som en vass kniv att användas för att karva fram en livets väg. Den fria viljan kan användas till att leva vårt liv så att vi följer rösten från vår själ och därmed den avsikt som finns med vår existens. Genom användande av den fria viljan kan vi följa dygden och därigenom utveckla ett gott samvete. Av ett gott samvete följer en god självkänsla och en stark integritet som möjliggör att tillfälliga driftsimpulser och begär kan hållas tillbaka. Dessutom uppnås en balans mellan tanke och själ som är utmärkande för en mogen människa. En sådan människa är i stånd att stå emot attacker och försök till manipulation från omgivningen och har integritet att stanna kvar i sig själv när det stormar och blåser kallt. Attacker från omgivningen stärker snarare självkänslan i och med att individen märker sin motståndskraft. Därigenom blir människan ytterligare motiverad i sin strävan att leva ett dygdigt liv.

Det torde väl härav stå klart att en sådan människa är en människa som i dagens samhälle går emot strömmen?

Sökandet

lördag, februari 13th, 2016

Den som söker skall inte sluta söka förrän han finner
När han finner blir han oroad
När han blir oroad blir han förundrad
och blir konung över Alltet

(Gospel of Tomas)

Tiden

torsdag, januari 28th, 2016

Tiden utgör en fragmentariseing av den materiella världen. I helheten finns inte tiden, bara ett enda utdraget Nuuuuuu……..

Vägen

lördag, januari 2nd, 2016

Om man inte går sin egen väg, vems liv lever man då?

Om gränssättning

lördag, juli 20th, 2013

Det är ett symptomatiskt problem i vår tid att förmågan till gränssättning successivt försvagas. Det gäller på individnivå likväl som kulturellt.

Vänners ansvar

lördag, juli 20th, 2013

Sträcker sig vårt ansvar för varandra inte längre utanför familjen? Har vi inte ansvar även för våra vänner? Eller är vänner bara något man utnyttjar då och då för att tillfredställa sina egna behov?