Friinsikt.se

De bisarra och tragiska händelserna i Oslo är en produkt av det samhälle vi alla har skapat och lever i. När rationalism, kapitalism, materialism och naturvetenskap ensidigt får forma våra åsikter och värderingar hamnar samhället helt enkelt ur balans till slut. I frånvaro av självkänsla och andlighet blir vi ytliga och saknar en stabil grund att stå på. Ett symptom på det är att enskilda individer spårar ur fullständigt.
  Det goda och det onda finns inom oss alla. Det är en viktig uppgift i livet för var och en av oss att konfrontera denna sanning. Utan sådan självkännedom kan ondskan ta över helt och hållet. Omedvetna krafter, som varit förträngda i många år kan släppas lös. Dessa krafter kan kanaliseras på invandrarfrågan men också på andra sätt. Invandrarfrågan är tacksam därför att den på ett optimalt sätt tillåter individen att se de egna tillkortakommandena hos ”den andre”. Projiceringen blir enkel när den riktas mot en annan folkgrupp.
  Vårt nordiska samhälle utger sig ofta för att verka i det godas namn, ja att rent av utgöra och representera godheten på jorden. Kanske sker detta genom ett förträngande av det onda? Innebär detta då inte en falsk ”godhet” som genom sin falskhet riskerar generera just ondska? Enligt min mening så har den verkliga godheten ondskan integrerad. Den sanna godheten känner ondskan genom egen erfarenhet och självkännedom. Genom att ondskan är välbekant kan den hållas under kontroll och genomskådas och verklig godhet kan praktiseras.
  Om vi integrerar ondskan blir vi fria att välja mellan det goda och det onda. Om vi förtränger ondskan och projicerar den på andra blir vi fångar och hänvisade till ett begränsat liv.
  För en individ som genomgående utsatts för kränkningar som barn hinner historien förr eller senare i fatt det när det blivit vuxen. För en sådan individ är det extra svårt att integrera det goda och det onda i sig själv. I stället sker en uppdelning. Hos sådana individer kan ondskan ofta ta överhanden. Det förflutna spelas upp och iscensätts i vuxen form. Barnet spelar som vuxen upp sitt trauma. Förr eller senare måste någon annan få ta del av det. Det omedvetna släpps lös. Mindervärdeskomplexet blommar ut i sin motsats, det grandiosa.
  När vi analyserar katastrofen i Oslo skall vi inte göra misstaget och säga att det var ett brott som begicks av en ensam galning. Vi gör då samma misstag som ”galningen” själv gjorde när han valde invandrarna som syndabockar. I stället måste vi fråga oss vad vi kan göra i framtiden för att genuint förändra vårt samhälle i grunden. Behöver vi mer rationalism, materialism och kapitalism? Hur vi tar hand om våra barn? Hur har vi det med självkännedom och kunskap om det goda och det onda? Hur integrerar vi mer andlighet i vår kultur? Vart tog känslan för mysterierna vägen?