Om manligheten och lidandet
Det manliga och det kvinnliga är satt på undantag i vår syskonkultur. Få människor mognar och många anser att det inte finns någon skillnad mellan det maskulina och det feminina. Detta platta, endimensionella synsätt förminskar oss alla som människor och ger upphov till mycket lidande.
Det kan mycket väl vara så att utan lidande sker ingen utveckling. Eller i varje fall är det så att genom konstruktivt lidande sker utveckling. För den som har ett kränkt barn inom sig blir lidandet en följeslagare genom livet. En man som har ett kränkt barn inom sig har svårt att vara man. Det finns givetvis män som har haft en god relation till sitt inre barn ända sedan barndomen och bibehållit en bra relation genom uppväxten. Lycklig är en sådan man. De är inte så många eftersom konsten att vara en bra förälder har degenererat i vår tid.
En del män låter det kränkta barnet ta över och dominera sitt liv. Dessa män är på sätt och vis maktlösa inför det kränkta barnet. I perioder tar barnet över och då uppstår självanklagelser och kontaktlöshet, följt av depression och uppgivenhet. För en sådan man ter sig tillvaron som en lång vandring med ständiga besök i ett skam- och skuldfyllt träsk. Det finns å andra sidan män som, i motsats till att låta det kränkta barnet ta över, i stället har förskjutit barnet. Det inre kränkta barnet är hos dessa män okänt och placerat i ett mörkt och låst rum. Barnet tar då över indirekt bakvägen så att säga. En sådan man har inte tillgång till sina känslor och går genom livet utan kontakt med sig själv och andra. När känslofyllda händelser inträffar skakar han av sig dem och går vidare. Han har inte tid eller plats för känslopjunk. Emotionella händelser blir inte bearbetade utan läggs i ryggsäcken och blir en börda som på sikt skapar fysiologiska skador.
För den man som på ett eller annat sätt upplevt en barndom fylld av kränkningar gäller det att som vuxen först och främst lära känna det kränkta barnet och låta det komma till tals. När en förtroendefull dialog etablerats och barnet fått säga sitt blir uppgiften att sätta gränser mot det kränkta barnet. Barnet skall få finnas och ta plats men inte ta över. Det gäller att lära barnet att dess tid som huvudrollsinnehavare är förbi. Barnet får finnas men vid sidan om den vuxne mannen. Barnets röst får höras men inte ta över. En man som tar sig igenom den processen, som tar flera år, blir en helad man, en man som tagit sig ur sitt helvete. En frisk man är en man som har kontakt med sina känslor. När något inträffar möter han sina känslor, betraktar dem och låter dem passera. Ingen last skapas, inga oförlösta spänningar byggs upp. Han har kontakt med barnet inom sig, det berikar honom och han blir levande tack vare det.
Hur är det för dig som man? Hur har du det med ditt inre barn? Är du man eller håller du på att bli man? Eller är du en vuxen pojk?
En annan fråga av central betydelse för att bli man är relationen till den inre kvinnan. Blir hon genom livet en hjälpare eller en stjälpare? För en man i utveckling är den inre kvinnan en gestalt som berikar hans liv och hjälper honom att få utlopp för sin skaparkraft. För en stagnant man är den inre kvinnan ofta en liten outvecklad flicka som han håller inlåst. Hon får inte komma ut och växa upp utan han håller henne under stark kontroll som fånge. Det är väl ingen hemlighet att avslöja att mannens relation till modern, dvs det lilla barnets relation till modern är av central betydelse i detta drama?
Ni kvinnor som skuldbelägger män – vilken roll har männens mödrar spelat för männens beteende? Varför skuldbelägger ni andra utan att se er egen skuld? Finns det något som borde bearbetas så att vi tillsammans kan komma vidare och mogna i stället för att kriga?