Friinsikt.se

Boken Jämlikhetsanden som kom ut 2009 och är skriven av Richard Wilkinsson och Kate Pickett visar med all tydlighet att det är graden av jämlikhet i ett samhälle som avgör hur välmående samhället och dess invånare är.

Författarna visar, utifrån tillgängliga data, i flera industrialiserade länder, hur olika parametrar relaterar till graden av jämlikhet. Jämlikheten mäts som skillnaden i inkomst mellan de som har högst inkomst och de som har lägst. Resultaten gäller tex. hälsa och sociala problem, barns hälsa, tonårsfödslar, spädbarnsdödlighet, andel överviktiga, grad av tillit, utbildningskvalitet, fängelsefrekvens, antal självmord och grad av återvinning. Undersökningen visar också att det inte bara är de som har det sämst som skulle få det bättre om ojämlikheten minskas i ett samhälle. Även de som har det bäst får det bättre. Observera att det inte är den faktiska inkomstnivån som avgör utan den relativa inkomstnivån inom ett samhälle. Nu för tiden har de flesta en högre levnadsstandard än de allra rikaste hade på 1800-talet. Sverige ligger genomgående bra till i dessa jämförelser. Dock gäller resultaten början av 2000-talet. Sedan 80-talet är Sverige ett av de OECD länder där ojämlikheten ökat allra mest.

I ett ojämlikt samhälle blir välmåendet mer relaterat till den inbördes statusen mellan medborgarna och detta blir starkare ju mer skiktat samhället är. I ett mer statusbaserat samhälle blir inbördes konkurrens mer betonat och det skapar en konstant stress att jämföra sig med sin omgivning, särskilt för dem med lägst status. Författarna kopplar också en lägre status till psykiska problem och närvaron av skam. Skam är den känsla som socialiserar och anpassar oss och det är förknippat med skam att vara oanpassad och att ha låg status. Självkänsla är en annan viktig parameter. Ojämlika samhällen har en hög grad av falsk självkänsla, dvs. narcissism, och därmed behov av självhävdelse som kompensation för en dålig självkänsla. Mer jämlika samhälle har en högre grad av sund självkänsla.

Det står klart utifrån denna enkla analys att ojämlika samhällen har en högre grad av egoism och en lägre grad av absolut självkänsla. Ojämlika samhällen främjar egoism och därmed blir närvaron av äkta självkänsla låg. Av detta följer att graden av andlighet är lägre i mer ojämlika samhällen. I dessa frodas i stället skenheligheten!

En nackdel med invandring är att det riskerar att bildas ett nytt lägsta skikt med låga inkomster och hög arbetslöshet. Därigenom ökas klyftorna i samhället och med det följer alla de typer av problem som nämnts ovan. Detta riskerar sedan att utnyttjas av populistiska och rasistiska grupper för olika typer av projektioner och som en språngbräda för egna syften. I en mening har dessa grupper dock rätt. Graden av socialisering och välmående i samhället riskerar att sjunka om invandring sker för snabbt och utan en bra integration. Men skälet till att de har rätt är inte att det är något fel på de som invandrat utan att invandringen ger upphov till ökade klyftor.

Det är således en minskning av ojämlikheten som är den främsta lösningen på de flesta problemen i ett samhälle eftersom det på sikt medför att hela samhällsstrukturen ändras i grunden. Graden av jämlikhet utgör således ett slags fundament för samhällsbygget. Hur kan vi då påverka våra samhällen i riktning mot ökad jämlikhet? En slutsats är att det har mindre betydelse att fokusera på att lösa enskilda problem som tex. att förbättra utbildningssystemet, höja straffsatserna, minska droganvändningen eller att tillsätta fler poliser. Den typ av lösningar blir en form av kosmetisk åtgärd som insiktslösa politiker kan ta till för att verka handlingskraftiga. Ojämlikheten kan minskas antingen genom att öka/sänka lönerna för de som har det sämst/bäst eller genom omfördelning av pengar genom bidrag. Att minska de offentliga utgifterna genom att sänka skatterna är inte att rekommendera. Det är en kortsiktig lösning som på längre sikt leder till högre kostnader för fler fängelser, fler poliser, sämre utbildningsresultat, ökade socialbidrag osv. En annan god sak för att minska ojämlikheten är att fler företag ägs av de anställda själva. Det ökar graden av gemenskap, medbestämmande och ansvarstagande och sänker snedfördelningen i inkomstnivåer. De traditionella aktiebolagen drivas av kortsiktiga vinstintressen där, ofta frånvarande, ägare bara vill få avkastning på investerat kapital.

Dessa resultat ger ett mycket gott underlag till hur politik bör utformas för ett bättre samhälle. Resultaten ger också en god vägledning till medborgarna hur de bör rösta i allmänna val.

Författarna till Jämlikhetsanden har skapa en websida där de sammanfattar sina resultat. Alla bilder i denna artikel är tagna därifrån.

Dagens s.k. feminism är förirrad. En genuin, innerlig feminism verkar för att stärka den feminina aspekten i tillvaron. Om fler kvinnor utvecklade sin femininitet och lät den ta plats i samhället skulle vi så småningom kunna uppnå en balans. Det som sker idag är att kvinnor använder männen som förebild. Feministerna vill ta efter männen och kräver att få bli som dem. Skillnaderna mellan könen vill man radera ut. En balans kan då aldrig uppnås eftersom alla blir lika. Det är förvirrat, ja galet – det går emot naturens grundläggande principer. Man har på ett mycket naivt vis blandat ihop jämställdhet med likformighet och helt och hållet missförstått att båda könen är lika mycket värda även om de är olika. Den genuina feminina aspekten av tillvaron behövs lika mycket som den maskulina. Det är i spänningen mellan polerna som harmonin kan uppstå. En mer mogen och genuin feminism är tillåtande och uppskattande mot det maskulina. En mer utvecklad maskulinitet ger det feminina ett högre värde i samhället. Den falska feminismen förlöjligar och skuldbelägger det manliga. Det är verkligen svårt att vara man i denna tid. Vi behöver en genuin feminism som leds av mer mogna kvinnor än de faderskomplexande kvinnor som använder den feministiska kampen som en projektion för det egna oförlösta traumat.

Det är sådana frågor som är viktiga i vår tid. Vilken tragedi att vi har politiker som saknar mognad och insikt. Eller rättare sagt vilken tragedi att vi har medborgare som sammantaget saknar mognad att välja mogna ledare.

Det manliga och det kvinnliga är satt på undantag i vår syskonkultur. Få människor mognar och många anser att det inte finns någon skillnad mellan det maskulina och det feminina. Detta platta, endimensionella synsätt förminskar oss alla som människor och ger upphov till mycket lidande.

Det kan mycket väl vara så att utan lidande sker ingen utveckling. Eller i varje fall är det så att genom konstruktivt lidande sker utveckling. För den som har ett kränkt barn inom sig blir lidandet en följeslagare genom livet. En man som har ett kränkt barn inom sig har svårt att vara man. Det finns givetvis män som har haft en god relation till sitt inre barn ända sedan barndomen och bibehållit en bra relation genom uppväxten. Lycklig är en sådan man. De är inte så många eftersom konsten att vara en bra förälder har degenererat i vår tid.

En del män låter det kränkta barnet ta över och dominera sitt liv. Dessa män är på sätt och vis maktlösa inför det kränkta barnet. I perioder tar barnet över och då uppstår självanklagelser och kontaktlöshet, följt av depression och uppgivenhet. För en sådan man ter sig tillvaron som en lång vandring med ständiga besök i ett skam- och skuldfyllt träsk. Det finns å andra sidan män som, i motsats till att låta det kränkta barnet ta över, i stället har förskjutit barnet. Det inre kränkta barnet är hos dessa män okänt och placerat i ett mörkt och låst rum. Barnet tar då över indirekt bakvägen så att säga. En sådan man har inte tillgång till sina känslor och går genom livet utan kontakt med sig själv och andra. När känslofyllda händelser inträffar skakar han av sig dem och går vidare. Han har inte tid eller plats för känslopjunk. Emotionella händelser blir inte bearbetade utan läggs i ryggsäcken och blir en börda som på sikt skapar fysiologiska skador.

För den man som på ett eller annat sätt upplevt en barndom fylld av kränkningar gäller det att som vuxen först och främst lära känna det kränkta barnet och låta det komma till tals. När en förtroendefull dialog etablerats och barnet fått säga sitt blir uppgiften att sätta gränser mot det kränkta barnet. Barnet skall få finnas och ta plats men inte ta över. Det gäller att lära barnet att dess tid som huvudrollsinnehavare är förbi. Barnet får finnas men vid sidan om den vuxne mannen. Barnets röst får höras men inte ta över. En man som tar sig igenom den processen, som tar flera år, blir en helad man, en man som tagit sig ur sitt helvete. En frisk man är en man som har kontakt med sina känslor. När något inträffar möter han sina känslor, betraktar dem och låter dem passera. Ingen last skapas, inga oförlösta spänningar byggs upp. Han har kontakt med barnet inom sig, det berikar honom och han blir levande tack vare det.

Hur är det för dig som man? Hur har du det med ditt inre barn? Är du man eller håller du på att bli man? Eller är du en vuxen pojk?

En annan fråga av central betydelse för att bli man är relationen till den inre kvinnan. Blir hon genom livet en hjälpare eller en stjälpare? För en man i utveckling är den inre kvinnan en gestalt som berikar hans liv och hjälper honom att få utlopp för sin skaparkraft. För en stagnant man är den inre kvinnan ofta en liten outvecklad flicka som han håller inlåst. Hon får inte komma ut och växa upp utan han håller henne under stark kontroll som fånge. Det är väl ingen hemlighet att avslöja att mannens relation till modern, dvs det lilla barnets relation till modern är av central betydelse i detta drama?

Ni kvinnor som skuldbelägger män – vilken roll har männens mödrar spelat för männens beteende? Varför skuldbelägger ni andra utan att se er egen skuld? Finns det något som borde bearbetas så att vi tillsammans kan komma vidare och mogna i stället för att kriga?

Vår tid är sannerligen en tid av andlig förtunning. De senaste århundradenas industrialisering har lyckats reducera det mesta av andligt djup hos människorna och ersatt det med konsumtion och strävan efter egen kortsiktig vinning. Vi har alla blivit affärsmässiga konsumenter som mest värderar vad vi har och oroar oss för den avkastning vi skall få. Få har förmågan att bara vara i sig själva och njuta av det. Habegäret dominerar starkt och visar sig inte enbart när det gäller materiella ting. Vi har en ägandeinställning till det mesta i våra liv.
Psykoanalytikern Erich Fromm har, i sin utmärkta bok ”Att ha eller att vara”, helt rätt när han menar att människan har möjligheten att leva inom två olika livsformer: ägandets och varandets. Ägandets livsform utmärks av att hävda och odla det egna egot i kamp med andra egon i fri konkurrens. Naturen och andra människor exploateras fritt. I ägandets livsform är människorna ofta passiva betraktare utan egen djupare skaparkraft, aktiviteter är ofta passiviteter. De flesta människor är ej i kontakt med sig själva och ej heller medvetna om sig själva (sin själs existens). I denna livsform degenererar människorna mer ju mer de äger och blir därmed successivt allt mindre mänskliga. Lyckan är falsk och relativ eftersom den beror på vad de andra har. Varandets livsform utmärks av harmoni med andra människor och sig själv. Människorna är i kontakt med sig själva (sin själ) och deras verksamheter utgår ofta ifrån det inre. Människorna är aktiva och skapar inifrån sig själva. Även yttre verksamheter har ofta ett inre andligt mål. Man lever i samhörighet med naturen. I denna livsform utvecklas människorna mer ju mer varande de blir. Det innebär en flödande, skapande process där människan föds allt mer i sig själv, förverkligar sig själv och blir allt mer levande. I varandets livsform finns möjligheten för varje människa att nå sin fulla potential. Lyckan är genuin, individuell och möjlig för alla att uppnå.
Varje kultur befinner sig någonstans på skalan mellan ägandet och varandet. Även om ägandets livsform är den vanligaste så finns det kulturer där varandet är centralt. Även i vår del av världen har varandets livsform varit mer närvarande i perioder genom århundradena. Det torde av detta stå klart att den förändring som vårt samhälle behöver är, kort sagt, en övergång från ägandets livsform till varandets livsform. För att det skall lyckas måste många enskilda människor först genomgå denna process på det personliga planet. Därefter kan dessa människor bli tongivande genom sitt ledarskap och vägleda samhället igenom samma process. För den enskilda människan innebär det att möta sig själv och hantera de förträngda minnen, känslor och trauman som tillfogats under uppväxten i en helt ägandeinriktad kultur. Att utifrån vår låsta kultur, som så starkt domineras av ägandets livsform, ens spekulera i om det är möjligt att transformera kulturen till varandets livsform, kan te sig absurt och helt orealistiskt. Men jag är övertygad att det är däråt mänskligheten är på väg. Det kommer att ta tid. Det är stor risk att vi förgör oss själva innan vi når dit.

Den fria viljan är en enastående egenskap hos människan. Med hjälp av den kan vi nämligen förnya oss själva, ja bringa födelse åt oss själva om man så vill. I vår tid är det inte alla som har en fri vilja. De flesta blandar ihop sin egen vilja med viljan från omgivningen eller samhället. Men för de som har utvecklat en tillräcklig integritet och mognad finns den fria viljan där som en vass kniv att användas för att karva fram en livets väg. Den fria viljan kan användas till att leva vårt liv så att vi följer rösten från vår själ och därmed den avsikt som finns med vår existens. Genom användande av den fria viljan kan vi följa dygden och därigenom utveckla ett gott samvete. Av ett gott samvete följer en god självkänsla och en stark integritet som möjliggör att tillfälliga driftsimpulser och begär kan hållas tillbaka. Dessutom uppnås en balans mellan tanke och själ som är utmärkande för en mogen människa. En sådan människa är i stånd att stå emot attacker och försök till manipulation från omgivningen och har integritet att stanna kvar i sig själv när det stormar och blåser kallt. Attacker från omgivningen stärker snarare självkänslan i och med att individen märker sin motståndskraft. Därigenom blir människan ytterligare motiverad i sin strävan att leva ett dygdigt liv.

Det torde väl härav stå klart att en sådan människa är en människa som i dagens samhälle går emot strömmen?

Uppdrag Granskning agerar sedan många år helt fritt som en självutnämnd motsvarighet till medeltidens folkrättegångar. Med pondus och kraft tar man saken i egna händer och hänger ut människor och företag till allmän beskådan och förlöjligande.
Jag har genom åren sett många av Uppdrag Gransknings reportage och vet att mycket bra har producerats och att det finns många kompetenta journalister på redaktionen som till fullo behärskar den granskande och utredande journalistiken. Men som oftast har myntet inte bara en utan två sidor. Ibland tar journalisternas egen hunger efter att lyckas över och fakta vinklas till egen fördel. Man har ju stor makt i sin hand. Man vet att antalet tittare är stort och att allt som produceras får genomslag. Om inte fakta räcker till så får man ta till klippsaxen och klippa ihop sekvenser som styrker de drivande teserna. En timmes intervju kan klippas ner till 2-3 minuter och sanningen formas och förvrängs därmed. Man föregår oftast utfallet av eventuella rättegångar och respekten är låg för de enskilda individernas integritet.
Mycket av det som Uppdrag Granskning gör är som sagt bra men deras produktioner får allt för ofta stå oemotsagda. För vem vågar argumentera med den som har så stor mediamakt? Är det bara godhet som Uppdrag Gransknings journalister företräder? Eller finns det något annat under den ytliga förklädnaden? Är det ibland rent av en degenererad form av journalistik? En journalistik där dolda mikrofoner och kameror är en förutsättning för att lyckas? En journalistik där den granskande funktionen ersatts av ett sökande efter fel och brister under ivrigt påhejande av okritiska medlöpande tittare?
Likt i medeltida folkrättegångar lämnas de anklagade i Uppdrag Granskning helt ut till massans beskådan och dömande och får stå där vid pålen inför hela nationen med sin skam. Vad har programmakarna själva förresten för relation till skam? När får de själva erfara den granskning som de tycker så mycket om att ge andra?

De bisarra och tragiska händelserna i Oslo är en produkt av det samhälle vi alla har skapat och lever i. När rationalism, kapitalism, materialism och naturvetenskap ensidigt får forma våra åsikter och värderingar hamnar samhället helt enkelt ur balans till slut. I frånvaro av självkänsla och andlighet blir vi ytliga och saknar en stabil grund att stå på. Ett symptom på det är att enskilda individer spårar ur fullständigt.
  Det goda och det onda finns inom oss alla. Det är en viktig uppgift i livet för var och en av oss att konfrontera denna sanning. Utan sådan självkännedom kan ondskan ta över helt och hållet. Omedvetna krafter, som varit förträngda i många år kan släppas lös. Dessa krafter kan kanaliseras på invandrarfrågan men också på andra sätt. Invandrarfrågan är tacksam därför att den på ett optimalt sätt tillåter individen att se de egna tillkortakommandena hos ”den andre”. Projiceringen blir enkel när den riktas mot en annan folkgrupp.
  Vårt nordiska samhälle utger sig ofta för att verka i det godas namn, ja att rent av utgöra och representera godheten på jorden. Kanske sker detta genom ett förträngande av det onda? Innebär detta då inte en falsk ”godhet” som genom sin falskhet riskerar generera just ondska? Enligt min mening så har den verkliga godheten ondskan integrerad. Den sanna godheten känner ondskan genom egen erfarenhet och självkännedom. Genom att ondskan är välbekant kan den hållas under kontroll och genomskådas och verklig godhet kan praktiseras.
  Om vi integrerar ondskan blir vi fria att välja mellan det goda och det onda. Om vi förtränger ondskan och projicerar den på andra blir vi fångar och hänvisade till ett begränsat liv.
  För en individ som genomgående utsatts för kränkningar som barn hinner historien förr eller senare i fatt det när det blivit vuxen. För en sådan individ är det extra svårt att integrera det goda och det onda i sig själv. I stället sker en uppdelning. Hos sådana individer kan ondskan ofta ta överhanden. Det förflutna spelas upp och iscensätts i vuxen form. Barnet spelar som vuxen upp sitt trauma. Förr eller senare måste någon annan få ta del av det. Det omedvetna släpps lös. Mindervärdeskomplexet blommar ut i sin motsats, det grandiosa.
  När vi analyserar katastrofen i Oslo skall vi inte göra misstaget och säga att det var ett brott som begicks av en ensam galning. Vi gör då samma misstag som ”galningen” själv gjorde när han valde invandrarna som syndabockar. I stället måste vi fråga oss vad vi kan göra i framtiden för att genuint förändra vårt samhälle i grunden. Behöver vi mer rationalism, materialism och kapitalism? Hur vi tar hand om våra barn? Hur har vi det med självkännedom och kunskap om det goda och det onda? Hur integrerar vi mer andlighet i vår kultur? Vart tog känslan för mysterierna vägen?

   Det är med sorg jag konstaterar hur ytlig hela valkampanjen blivit i vårt land. Det är det korsiktiga som styr och de snabba förvrängda argumenten som försöker värva väljare. Det är ingen ände på smutskastning och förvridningen av den andra sidans argument och vinklingen av de egna argumenten till egen fördel. Är det bara hur mycket som finns i den egna plånboken som räknas här i livet? Vart tog de långsiktiga frågeställningarna vägen? Hur vill vi att vårt samhälle skall se ut i framtiden från ett ideologiskt perspektiv? Finns det några djupare värden i livet än ekonomi och fördelning av kapital? Vi vet ju att lycka inte kan mätas med enbart pengar så varför innhåller valdebatten inga djupare diskutioner? Hur blev vi plötsligt ett så likformigt land där alla åsikter nu reducerats ner till två olika block? Ja varför har vi överhuvudtaget två block när deras respektive politik ju är så lika varandra? Hur blev vi ett så likformigt och fantasilöst land att vi numera i praktiken bara har ett parti? Varför är vi så enfaldiga?
   Politiken i ett land är en spegling av dess invånare eftersom politikerna är beroende av medborgarnas röster. Nu tror jag dock inte att alla människor i landet är enfaldiga. Den stora frågan är varför de människor som har en djupare livssysn inte gör sig hörda? Varför ger medierna inte dem plats? Det är i sanning tragiskt hur degenerat vårt parlamentariska system blivit.