Friinsikt.se

Archive for the ‘Palmemordet’ Category

Palmemordet – ett sannolikt indiciemål

tisdag, februari 2nd, 2021

Inledning

Det har gått ett drygt halvår sedan Krister Peterson lade ner utredningen kring mordet/dråpet på Olof Palme. Peterson pekade ut den s.k. Skandiamannen som misstänkt. Numera är utredningsmaterialet tillgängligt för vem som helst att ta del av, även om det till stora delar fortfarande är censurerat genom att text är maskerad.

Det utredningsmaterial som finns ger kunskap om vad som hände där på Sveavägen och givetvis utgör vittnesprotokoll grunden för analyser. Men ju mer man går in i detalj desto svårare blir det att finna entydiga sanningar. Vittnesuppgifter skiljer sig ofta gradvis och kan ibland vara motsägelsefulla. Risken för övertolkning är stor. Det är en svår uppgift att bedöma sannolikheter för och emot olika vittnesuppgifter.

Precisionen är alltså inte så stor kring tolkning av förhörsuppgifter som man hoppas och analyser görs ofta, som jag ser det, på ett närmast kvasivetenskapligt vis. Särskilt gäller detta tolkning av observationer som gjordes innan dådet begicks. Då visste ju ingen vad som skulle komma att hända och därför var dessa vittnen inte särskilt observanta. Ett bra belysande exempel är hur det gick till i fallet med Anna Lindhs mördare. Där finns ju ett facit. Diskrepansen mellan vittnesuppgifter kring gärningsmannens signalement och verkligheten visade sig i det fallet vara mycket stor!

Jag har följt Gunnar Walls blogg en tid och där kunnat studera diskussioner för och emot Skandiamannen som gärningsman. Gunnars blog är välskött och Gunnar försöker hålla diskussionen på en saklig nivå. Bloggen kan få utgöra ett exempel på hur analyser görs av lekmän.

En ytterligare svårighet vid bedömning av vittnesuppgifter är att förhålla sig objektiv, vilket ofta leder till att man faller i fällan att välja de uppgifter som stödjer ens egna teorier till förmån för andra uppgifter. Om många ägnar sig samtidigt åt detta riskerar det att uppstå ”själv-bekräftande bias”. I värsta fall kan det leda till en distansering från verkligheten och att en falsk känsla av att man har rätt uppstår (en bubbla om man så vill). På Gunnars blog, där de flesta skribenterna är motståndare till Skandiamannen som gärningsman, är detta vanligt förekommande. Debattörerna väljer fritt bland alla de uppgifter som finns och gör egna kreativa tolkningar för att finna argument som avfärdar vart och ett av indicierna mot Skandiamannen. Oftast görs inte en bedömning av hur stor sannolikheten är att bortförklaringarna är korrekta i förhållande till att indciumet mot Skandiamannen är korrekt. Man praktiserar metoden fritt, eller om man så vill missbrukar fritt, vilket leder till den felaktiga slutsatsen att om man lyckas hitta en bortförklaring som är möjlig så är ett indicium inte längre giltigt. Men i praktiken kanske bortförklaringen har låg sannolikhet medans indiciet har hög sannolikhet.

Med dessa saker i åtanke skall vi här, som ett berikande komplement, titta på ett alternativt förhållningssätt. När det gäller dådet mot Palme går det som sagt att finna invändningar mot de flesta argument och indicier. Men, om det finns flera indicier mot en misstänkt gärningsman minskar sannolikheten att man har rätt, ju fler indicier man försöker förklara bort. Det är just det som gör det så problematiskt för motståndare av misstankarna mot Skandiamannen, eftersom det ju finns flera tunga indicier mot honom. Det går absolut att finna bortförklaringar för vart och ett av indicierna. Men sannolikheten att man har rätt när man försöker att avfärda hela indiciekedjan, är helt enkelt låg.


Ett generellt exempel

– Antag att vi har ett brottmål där det finns 3 av varandra oberoende indicier mot en eventuell gärningsman.
– Antag att indicierna är sådana att det vore komprometterande om minst ett av dem skulle visa sig tala för personen som gärningsman.
– Antag att man gör en skattning av varje indicium där man anger sannolikheten för/emot personen som gärningsman.

Totala antalet kombinationer för/emot personen som gärningsman är då 2^3 dvs. 8 st. Av dessa är det bara ett alternativ som helt friar personen. De andra 7 kombinationerna är mer eller mindre komprometterande.

Alt 1: Sannolikheten för respektive indicium för/emot personen som gärningsman: 80/20%
Sannolikheten att personen helt kan frias från misstankar: 0,2^3=0,008 => 0,8%

Alt 2: 50/50%
0,5^3=0,125 => 12,5%

Alt 3: Indicium 1 30/70%, indicium 2 50/50%, indicium 3 80/20%
0,7*0,5*0,2=0,07 => 7%

Vid bedömningen av sannolikheterna är det bra att försöka tänka sig ett generellt fall där motsvarande uppgifter är kända och inte låta sig färgas av sina åsikter i det specifika fallet. Det är lätt att se att ju fler indicier som finns desto svårare blir det att bli friad från misstankar. Det är ju rätt självklart egentligen.

Jag menar att detta synsätt är ett komplement och en mer konkret väg att kvantifiera sannolikheten. Det berikar synen på huruvida en person är skyldig eller ej och tvingar fram en analys kring varför en uppgift är mer sannolik än någon annan. Det finns naturligtvis stora osäkerheter i metoden. Kalkylen är inte exakt och skall ses som ett komplement. Den kan ge en bra fingervisning i skuldfrågan.


Skandiamannen

Hur skulle det då mer konkret kunna se ut i fallet med Skandiamannen? Här följer några av de tyngsta indicierna mot honom med angivande av sannolikheter:

– Skandiamannen anger själv att han hade en central roll i det allra tidigaste skedet efter skotten. Han anger att han befann sig 20m från brottsplatsen då han hör det andra skottet och att han kom fram till hörnan 5-6s därefter. Han säger sig inte ha sett gärningsmannen. Vidare menar han att han varit framme och vänt på Palme i livräddande syfte, att han talat med Lisbeth, att han pekat ut flyktvägen för poliserna samt att han sprang efter poliserna in i gränden. Anders B, som står placerad i Dekorimas port sekunderna efter skotten, har inte angett att han sett Skandiamannen passera förbi. Inget annat vittne har i sina beskrivningar av förloppet angett att se observerat Skandiamannen på platsen. Frågan är då, hur sannolikt är det att Skandiamannen faktiskt var på platsen, säg under de första 60 sekunderna efter skotten?
Jag uppskattar det till 10-40%.

– Uppe på åsen observerades en man strax efter dådet komma springandes i riktning av gärningsmannens flyktväg, dvs. på David Bagares gata, där han observeras av ett vittne. Vittnet anger som signalement bl.a. att personen är en medelålders man med rock, mörka byxor och att han bär på en liten väska som han håller på att ordna med. Mannen vänder sig om flera gånger och verkar ha bråttom. Han har lite svårt att springa så han kan ha lågskor. Dessa uppgifter passar väl in på Skandiamannen som var klädd i mörk rock, mörka byxor, lågskor och bar på en handväska. Hur stor är sannolikheten att det är någon annan person än Skandiamannen som springer på David Bagares Gata?
Jag uppskattar det till 10-20%.

– Det finns en uppgift som knyter Skandiamannen till brottsplatsen. Dagen efter dådet kl 12.20 ringer han själv in till polisen och lämnar ett kort vittnesmål. Där uppger han att han strax efter dådet observerat en person med blå täckjacka som står inne i gränden. Det finns två alternativ: Antingen har observationen skett från en position vid mordplatsen (eller möjligen från andra sidan Sveavägen). Eller så har observationen skett inifrån gränden/uppifrån trappan. Vi vet att gärningsmannen vände sig om uppifrån trappan varifrån han observerade mannen i gränden. Vi vet också att Skandiamannen inte observerades av andra vittnen vid brottsplatsen. Hur stor är sannolikheten att observationen gjordes från mordplatsen?
Jag uppskattar det till 20-40%.

Med metodiken ovan, hur stor är sannolikheten att Skandiamannen kan frias helt?
Min: 0,1*0,1*0,2=0,002 => 0,2%
Max: 0,4*0,2*0,4=0,032 => 3,2%

Alla de andra sju alternativen är mer eller mindre komprometterande. De innebär att minst ett av följande är uppfyllt:
Skandiamannen var ej närvarande på brottsplatsen under de första 60 sekunderna efter skotten.
Han var den person som sprang på David Bagares gata strax efter dådet.
Han gjorde observationen av mannen i gränden, inifrån gränden eller uppifrån trappan.

Nu vill jag med detta exempel bara visa på principen. Självklart kan man diskutera procentsatserna och vilka uppgifter/påståenden listan skall bestå av. Men generellt sett, i ett fall där det finns flera indicier som talar mot en person så är det denna typ av kalkyl man har att brottas mot om man skall fria den misstänkte. Om det finns flera tunga indicier mot en gärningsman har man sannolikheten emot sig när man försöker bortförklara alla indicier.

Jag förstår att inte alla ropar hurra och omedelbart tar till sig detta. Många föredrar att fortsätta diskutera detaljer i förhör i det oändliga. Men är man inte van att resonera kring sannolikheter finns risken att man är ute på hal is på djupt vatten om man ägnar sig åt brottsutredningar. Det är en risk man skall vara medveten om att man tar. I allra värsta fall kan det bidra till att ett brottmål förblir olöst, särskilt om många gör detta simultant ”i flock”.

 

Palmemordet och riskbedömning

söndag, oktober 11th, 2020

Ett argument som ofta förs fram i debatten kring Palmemordet/dråpet är att det är för osannolikt att en ensam gärningsman (som Skandiamannen) skulle råka ha en revolver på sig och då råka stöta på paret Palme. Låt mig utveckla bristerna i detta synsätt:

Det är helt enkelt felaktigt utifrån grundläggande sannolikhetslära att begränsa urvalsmängden till ett enda tillfälle och en enda person. Om man skall bedöma risken att det inträffade skulle kunna hända i OPs närhet måste man se till hela urvalsmängden, dvs. hela OPs karriär. Vad är i så fall sannolikheten att det skulle inträffa någon gång under en 20-års period att någon person skulle bära på ett vapen i OPs närhet?

Jag vet att det inte finns fakta som styrker att Skandiamannen gick omkring med ett vapen men min poäng är alltså att man därmed inte kan avfärda möjligheten på grundval av argument av typen ”att det vore osannolikt att en ensam gärningsman agerade där och då”.

Generellt sett, när man tror att man vet snarare än att man faktiskt vet, då riskerar en knepig situation att uppstå. Allvarligt blir det om man inte är medveten om att man bara tror utan är säker på att man vet. Om många personer med samma tro drabbas av detta samtidigt då är det särskilt allvarligt. Det som man tror sig veta riskerar att bli ”den allmänna meningen” och den rådande sanningen. I värsta fall sker det till den grad att de som i själva verket känner hela eller delar av sanningen avvisas (och kanske kallas förnekare som i exemplet med människans eventuella påverkan på klimatet). På så vis sker gradvis en distansering från verkligheten och en bubbla uppstår. Det som från början var väl menat har då lett till en kraftigt försämrad möjlighet att lösa det ursprungliga problemet.

Nu har jag refererat jag till ämnet riskbedömning i relation till mordet. Men det är väl inte orimligt att anta att en liknande möjlighet föreligger att sanningen förvanskas även i relation till andra aspekter av denna händelse, när okunnighet ger sig ut på områden där kunskapen/erfarenheten ofta brister som i fallet med mordutredningar. För visst är det tragiskt om väl menande människor som vill bidra till lösningen i själva verket bidrar till motsatsen och därmed att indirekt skydda mördaren.

Det hela kan verka obetydligt men faktum är att sannolikhetsargumentet är en av grundpelarna som används för att stödja konspirationsteorier kring dådet. (Oavsett när och var under sin tid i rampljuset som OP skulle råkat ut för ett ouppklarat dåd skulle samma argument kring sannolikhet använts.) Jag har hört detta argument användas vitt och brett, även av s.k. specialister på brott och de som anses vara experter på just Palmemordet. Argumentet har spridits och blivit en etablerad sanning som man tror på i vida kretsar så till den grad att man är övertygad att man vet. Jag menar alltså att det har skett på falska grunder.

Palmedråpet – äntligen ett avslut!

torsdag, juni 11th, 2020

Jag har tidigare här på bloggen förespråkat en ensam gärningsman och att händelsen inte var ett mord utan snarare ett oplanerat dråp. Detta utifrån en analys jag gjort av det material som varit tillgängligt. Indiciekedjan mot Skandiamannen har jag ansett och anser, vara mycket stark. Därför är det mycket glädjande att nu Palmeutredningen kommit till samma slutsats.

Givetvis hade det varit önskvärt med teknisk bevisning men man kan inte begära att den lilla Palmegruppen skall utföra trollkonster efter 34 år. Naturligtvis finns det tveksamheter att peka ut en person utan rättegång. Men indicierna är så starka och alternativet hade varit att den skyldige kommit undan för all framtid och det hade varit en mycket värre situation. Klokt och modigt agerat av Krister Petersson!

Jag förstår att inte alla kan acceptera detta som ett avslut. Det kan t.ex. handla om personlig prestige eller att man man investerat tid och status i någon annan förklaring. Man kan också haft förväntningar om att händelsen skulle ingå i ”det stora perspektivet”, i någon form av konspiration med förgreningar till världspolitiken. Frågan måste ställas om dessa personer verkligen bemödat sig om att se sambanden mellan alla indicierna mot Skandiamannen? Har man utan förutfattade meningar granskat de handlingar som varit tillgängliga som förhör etc? Går det svälja stoltheten att man haft fel och acceptera en lösning som inte passar in i den egna förutfattade meningen?

Sanningen är som den är oavsett vad man anser att den borde vara.

Människan har en stor förmåga att se mönster, även där de inte finns. Man överskattar lätt sin egen analysförmåga och intelligens. Det är tendenser som ofta tydligt visat sig när det gäller Palmedråpet. Många korthus har byggts. Många har också genom åren kapitaliserat på denna händelse.

Sannolikhetslära och riskbedömning är man i allmänhet inte bevandrad i när man anser att det är helt osannolikt att händelsen skulle kunna inträffa just där och då och med en gärningsman som råkade bära på ett vapen. Palme var under en 20-års period exponerad många gånger för ett möjligt attentat. Att det skulle inträffa någon gång under denna tidsperiod – särskilt med Olofs antagonistiska ledarstil – för det var risken faktisk rätt så stor. Nu råkade det bli där och då som det skedde.

Tiden är nu kommen att dra tillbaks projektioner, önsketänkande, fantasier och orealistiska förväntningar. En portion av självrannsakan vore nyttig och inte minst renande för alla som på något sätt bidragit kring denna fråga. En tid för överväganden och funderingar kring de egna handlingarna och den egna förmågan likväl huruvida man bidragit till något gott eller inte. Det är dags att inse att det är så här långt vi kan komma.

Sanningen är som den är oavsett vad man anser att den borde vara!

Frid till er alla!

Palmes mördare enligt tidskriften Filter

fredag, maj 25th, 2018

Det är inte mycket nytt i den teori som tidskriften Filter tagit fram kring Skandiamannen, men en del finns det faktiskt. De har på ett förtjänstfullt sätt tagit fram nya uppgifter genom intervjuer med hans umgängeskrets m.m. Dessa uppgifter har snarare stärkt indicierna mot Skandiamannen än tvärtom.

Oavsett vad man anser om fallet konstaterar jag  att det finns tillräckligt många indicier mot denne man att motivera att han utreds djupare än vad man gjorde under de första åren efter mordet. Personligen känns det som en befrielse att veta att Skandiamannen nu utreds närmare.

Om det är så att han är oskyldig och hängs ut oförtjänt så har han ju själv i hög grad ett ansvar för det, eftersom han i så stor utsträckning ljugit om sina förehavanden i de olika förhören.

Om det är Skandiamannen som är skyldig så är frågan fortfarande öppen om han ingick i en komplott eller ej. Det är inte heller klart om mordet var planerat eller om det var ett slumpartat dråp. Personligen lutar jag åt det senare. Det skulle förklara varför det inte läckt några uppgifter om mördaren/dråparen under åren. Förklaringen är i så fall helt enkelt att mördaren/dråparen själv är den enda som vetat om att det var han som utförde dådet.

De flesta människor anser att sannolikheten är allt för liten att en person skall mörda en statsminister på ett slumpartat sätt. De anser också att ett mord på en statsminister måste vara raffinerat och planerat. Gärna också utfört av en professionell mördare i sammansvärjning. Man menar sig se mönster som kanske inte alltid finns och fantiserar fram den ena spekulativa teorin efter den andra. Inget fel med det, men kan man bygga sin teori på mer konkreta uppgifter så väger det tyngre. Skillnaden med teorin kring Skandiamannen är just att den grundas på ett antal fakta och indicier som utgår från mordplatsen. Det är tragikomiskt att så många människor som anser sig insatta i mordet, kan välja att helt bortse från alla dessa fakta. Jag ser det ytterst som ett mycket intressant uttryck för de begränsningar som finns i människans psyke.

När det gäller resonemanget om sannolikheten för ett slumpartat mord, skall man ha med sig att en person som Palme var exponerad, vid ett stort antal tillfällen och på olika vis, under 20 års tid. Det är mycket troligt att det vid flera av dessa tillfällen befann sig någon person i hans närhet som hade ett vapen till hands som hade kunnat användas. Summerar man sannolikheten för alla dessa tillfällen under de 20 åren så var risken betydande att Palme under perioden någon gång skulle utsättas för ett allvarligt dåd. Särskilt eftersom han genom sitt utmanande ledarskap med sitt beteende och sina ställningstaganden orsakade en stor polarisering kring sin person och därmed tog en större risk.

Palmes mördare – det börjar klarna!

torsdag, januari 4th, 2018

Jag har studerat diverse dokument kring Palmemordet under ett par års tid, läst böcker och vittnesprotokoll osv. Jag fastnade ganska snabbt för den s.k. ”Skandiamannen”. Han är den mest uppenbara kandidaten utifrån tillgängliga fakta. Främst för att han bevisligen stämplade ut från det intilliggande Skandiahuset (ca 50m från mordplatsen) 2 minuter innan mordet och för att hans signalement överensstämmer med mördarens. Men också för att han utgett sig för att vara ett vittne som var en av de första som kom fram till mordplatsen, samtidigt som ingen annan sett honom där! Jag kunde dock först inte tro att det var så enkelt att detta var mördaren. Som så många andra har jag gått i fällan att ett statsministermord måste vara avancerat och att mördaren är en kall, råbarkad yrkesmördartyp som ingått i en raffinerad konspiration.

Tanken på Skandiamannen har dock hängt med mig och efter att nu ha läst Lars Larssons bok ”Nationens fiende” går jag så långt så att jag säger att saken är klar! Indiciekedjan som presenteras i boken är vida överlägsen vad man kan få ihop kring alla andra mördarkandidater. Lars har gjort ett gediget arbete med sin bok och därmed tagit steget bortom ren spekulation. Han har gjort sanningen möjlig att se!

Jag anser följaktligen att den existerande polisutredningen helt bör koncentreras på att kartlägga Skandiamannen. Han lyckades med konststycket att undandra sig misstankar genom att spela vittne och genom att flitigt förekomma i olika media. Därigenom omöjliggjorde han också att bli utpekad av de verkliga vittnena. Många är de s.k. experter som förletts in på andra villospår (därmed inte sagt att inte Skandiamannen kan ingå i en större komplott). Hela den samlade poliskåren har varit inkapabel att genomskåda detta upplägg. Det hela är ytterst pinsamt för alla dessa s.k. initierade. Likt en beslöjad hemlighet och befrielse från en Törnrosasömn öppnas nu sakta våra ögon till den verkliga verkligheten. Detta, är i högsta grad avancerat och raffinerat!