Friinsikt.se – Bortom ytlighet och splittring

Archive for augusti, 2018

Klimathot, vetenskap och religion – del 2

söndag, augusti 19th, 2018

Jag ifrågasätter inte att vi har haft en uppvärmning, globalt sett, under det senaste århundradet (även om den planat ut under 2000-talet). Jag säger inte heller att uppvärmningen inte kan vara orsakad av människan. Men jag ifrågasätter att man med sådan exakthet tror sig kunna säga att påverkan är mänsklig och att man, trots alla osäkerheter, fattar kostsamma politiska beslut på så svaga grunder. Jag ifrågasätter också det medlöperi som sker när drevet går och som får till följd att bristen på kunskap i stället övergår i en allmän skenkunskap – ja rent av galenskap utan kontakt med verkligheten. Jag är starkt kritisk till bristen på självständigt tänkande och när de som saknar kunskap paradoxalt nog anser sig ha monopol på kunskap och också rätt att tysta ner eller rent av förbjuda andra åsikter.

Vetenskapen har ett stort ansvar att också förmedla osäkerheter. Men i stället tycks en sorts maskopi pågå: Vetenskapsmän tjänar pengar på att få genomslag för sin forskning. Media tjänar pengar på att skrämma läsarna och att sälja sin produkt. Politiker som vill ha makt anammar tacksamt de rön de serveras, oftast helt utan egna insikter. När hela samspelet väl uppnått en viss nivå är det få som vågar ifrågasätta det hela. De som så gör betraktas som kättare och tystas ner genom att helt enkelt inte ges plats i tidskrifter eller i debatter. För den breda massan innebär slutresultatet en indoktrinering och form av hjärntvätt.

Det hela uppvisar således alla kännetecken på att ha antagit religiösa former. Det är inte på något sätt konstigt att det sker i vår tid. Människor som inte är uppfyllda av äkta andlighet behöver substituerande religion i någon form. Så när klimathotet lyftes fram fyllde det upp ett stort tomrum vilket också förklarar varför omställningen gick så snabbt. Rädslan för undergång (läs: projiceringen av rädslan att den omedvetna delen av psyket skall ta över) är ofta närvarande hos den som inte har en grundtrygghet i sig själv och där passar ju klimatfrågan in synnerligen väl. För politiker finns också en önskan att utöva makt och om det sker i det godas namn så är det svårare att bli ifrågasatt. Naturvetenskapen har historiskt varit i opposition till religion och ansett sig vara drivande när det gällt att utrota religiösa tendenser. I detta fall har alltså naturvetenskapen själv, med ett huvudansvar, skapat en ny religion.

Naturvetenskap är bra och har gett oss mycket värdefull kunskap de senaste århundradena. Men en blind, insiktslös tro på naturvetenskapen medför alltså stora risker. Naturvetenskapen är en metod för utforskning och utgör inte ett trossystem eller en religion. Det föreligger en, ofta grandios, övertro  hos naturvetenskapsmän att man har monopol på kunskap och denna övertro smittar alltså av sig till andra områden i samhället som okritiskt anammar resultaten. 

I själva verket är den naturvetenskapliga metoden begränsad till objektiv, upprepningsbar kunskap. All annan kunskap som den subjektiva, intuitiva, icke materiella exkluderas och därmed en stor del av verkligheten. Det är här på sin plats att citera Albert Einstein:

”Inte en enda av mina upptäckter har jag kommit fram till genom rationellt tänkande”.

Jag menar att en förening mellan de två synsätten är det bästa. Men en sådan förening på kulturell nivå förutsätter en likadan förening inom människorna.  Albert Einstein var en person som lyckades med en sådan förening. Det är där vi så ofta brister i vår kultur där människor i allmänhet inte har den personliga mognad som krävs för synteser och i stället hemfaller till olika typer av ”antingen-eller” extremism. En ensidig tro på naturvetenskapens möjligheter är en sådan olycklig extremism.

Klimathot, vetenskap och religion – del 1

söndag, augusti 19th, 2018

Det finns mycket problem med det moderna samhället relaterat till miljön såsom giftiga utsläpp, ändliga resurser, överexploatering, utrotning av djurarter etc. Ett av de största problemen anses vara utsläppen av växthusgaser och att människan därigenom orsakar en höjning av temperaturen på jorden. Under 1900-talet har den globala medeltemperaturen ökat och denna ökning antas numera av de flesta vara genererad genom mänsklig påverkan. Hur har man kommit fram till den slutsatsen?

Jo, huvudsakligen genom datormodeller s.k. Global Circulation Models (GCM). Dessa modeller är en matematisk sammansättning av de fysikaliska processer som man antar existerar, framför allt i havet och atmosfären. Jordklotet delas in i små segment och i varje segment beräknas de fysikaliska parametrarna. Utgående från startvärden räknar man sig framåt i tiden steg för steg och ruta för ruta. På detta sätt anser man att man kan modellera hela jordklotets komplexa dynamik i en dator och dra slutsatser om framtiden. Men det finns många brister med detta:

  • Till att börja med så är de ingående huvudekvationerna icke-linjära, dvs. kaotiska (turbulenta) till sin natur. Detta indikerar att naturen har en inneboende oförutsägbarhet – jämför tex svårigheten att förutsäga vädret.
  • Ekvationerna är också känsliga för små variationer i begynnelsevillkoren. Små ändringar i startvärdena kan ge helt andra resultat. Detta är fallet delvis för att det är den inneboende dynamiken i ett icke-linjärt system. Men delvis också för att kunskapen om de initiala värdena är ofullständig och att felen fortplantar sig och växer genom miljardtals beräkningar. Ju längre fram i tiden man försöker göra förutsägelser desto osäkrare blir resultatet (väder kan man förutsäga 5-10 dagar som bäst). Troligen känner man inte de aktuella ingångsvärdena över hela jordklotet tillräcklig väl. Man måste också fråga sig om upplösningen av rum och tid är tillräcklig i modellerna. Jordens geometri och tiden är kontinuum som man approximerar. Risken är stor att prognoser om det framtida klimatet blir fel även om modellen vore helt fysikaliskt korrekt för övrigt. Detta klargörs utmärkt väl på vetenskaplig grund i denna artikel. För en sammanfattning av de olika typer av modeller som finns se här.
  • Sedan så finns det många delprocesser i klimatsystemet som inte är tillräckligt kända. En del processer är okända eller utelämnade och många processer har man approximerat genom antagande av hur de går till och genom användande av approximativa konstanter och ekvationer. Det finns väldigt många parametrar och processer som samspelar i klimatsystemet och det är i min mening helt omöjligt att modellera dem alla.
  • Modellerna skall valideras genom att korrekt förklara och återskapa variationer i klimatet som inträffat under årtusendena innan den industriella revolutionen. Det skall ske utan att man anpassar modellerna till historiska data. Modellerna skall också kunna förklara varför de naturliga processer som då verkade inte längre tycks bidra till klimatförändringar utan att nu människan är den huvudsakliga källan till temperaturvariationer. Denna validering har inte gjorts! Bilden nedan visar ett genomsnitt av 102 olika modellers resultat för temperaturutvecklingen jämfört med verkliga uppmätta värden:

modellerna  

  • Slutligen så finns det flera astronomiska processer  som vi inte kan påverka över huvud taget. Flera av dessa processer kan vi inte heller förutsäga och de finns därför inte korrekt representerade i datormodellerna. Jag tänker tex. på styrkan i solstrålningen, solvinden, solens magnetfält, variation i jordens magnetfält, månens och solens kombinerade gravitationskraft (tidvatten variationer) och jordaxelns lutning.

Det finns också ett flertal vetenskapliga argument som talar mot att temperaturökningen under 1900-talet är antropogen:

1. Historiskt har man funnit att variation av koldioxidhalten i atmosfären släpat efter variationer av temperaturen. Dvs först har en temperaturförändring skett och därefter en ändring av koldioxidhalten. Nedan en bild över temperaturutvecklingen återskapad från borrkärnor i is:

borrkärnor

2. Temperaturökningen sammanfaller bara delvis med utsläppen av koldioxid. Under 1900-talet finns det perioder när temperaturen inte ökat trots att utsläppen av koldioxid ökat. Se här.
3. Koldioxidens förmåga att generera värme genom växthuseffekten avtar logaritmiskt (jmf. tex. decibel skalan). Om vi jämför koncentrationen av koldioxid i framtiden med hur den var under förindustriell tid, betyder det att en ökning av mängden koldioxid tid har störst inverkan initialt och att ytterligare efter hand tillförd koldioxid har allt mindre inverkan. Här menar man att feedback processer ger upphov till ökad mängd vattenånga i atmosfären och att den i sin tur också ger en växthuseffekt. Men om inverkan från koldioxiden är så liten undrar jag hur den kan ha så stark påverkan på mängden vattenånga. Innan den industriella samhället var andelen koldioxid i en mängd luft 3 molekyler av 10000. Nu är andelen 4 molekyler av 10000. Det räcker med sunt förnuft för att inse att varken koldioxidhalten i sig eller den lilla förändring som människan orsakat inte kan vara så avgörande för jordens växthuseffekt.
4. Tittar man på havsnivån mätt med tidvattenmätare började havsnivån stiga redan på 1800-talet, långt innan vi började släppa ut koldioxid. Och när vi väl började släppa ut koldioxid steg havsnivån i samma takt som innan. Se här.
5. Det finns argument relaterade till solcykeln som indikerar att vi kan vara på väg in i en period av sjunkande medeltemperatur:

Evans-modell

6. Man kan tom finna argument som talar för att en ökad halt av koldioxid vore bra för växtligheten på jorden. En ökning av koldioxidhalten skulle kanske också flytta fram tidpunkten för nästkommande istid. Det kan vara så att den nuvarande ökningen är helt naturlig och utgör en del av återgången efter lilla istiden på 1600-talet till det varmare klimatet som rådde under 11-1200 talen:

IPCC-medeltidsvaerme

Fler argument finns att läsa här. Allt detta sammantaget indikerar att det helt enkelt inte går att säga hur klimatet kommer att se ut om tex. 100 år. Modellerna producerar fiktiva scenarier snarare än realistiska prognoser. Det är slående nog en slutsats som IPCC (FN:s klimatpanel) själva kommit fram till (se här):

”In sum, a strategy must recognise what is possible. In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible. The most we can expect to achieve is the prediction of the probability distribution of the system’s future possible states by the generation of ensembles of model solutions. This reduces climate change to the discernment of significant differences in the statistics of such ensembles. The generation of such model ensembles will require the dedication of greatly increased computer resources and the application of new methods of model diagnosis. Addressing adequately the statistical nature of climate is computationally intensive, but such statistical information is essential.”

Man fastslår alltså att det inte är möjligt att göra långsiktiga prognoser och vidare att det bästa vi kan göra är att studera sannolikhetsfördelningar av ett stort antal modellkörningar. Men om inte modellerna är validerade vad är då sannolikhetfördelningen värd? Jag ger personligen inte mer för de utsagor om det framtida klimatet som dessa modeller genererar än vad jag ger för prognoser att förutsäga det ekonomiska systemet. Vi vet alla att det inte är möjligt att göra sådana. I stället ser jag det som ett utbrott av hybris i denna gren av naturvetenskapen.