Friinsikt.se – Bortom ytlighet och splittring

Archive for mars, 2016

Individuationen idag – egots frigörelse

söndag, mars 13th, 2016

Finns det mening i livet utan individuation? Individuationen går på djupet och förverkligar oss själva och uppfyller vår del i skapelsen. Människan har tyvärr kvar en stor del av sitt ego och individuationen kan på ett sätt sägas handla om att eliminera egot, eller att i alla fall ställa det vid sidan av självet. Nu för tiden förväxlas ofta egot med självet och självförverkligande handlar oftast om att förverkliga sitt ego. Det är ju en helt motsatt process till individuationen.

Som jag ser det så håller egot på att blomma ut på kulturell nivå efter många århundraden av förtryck. Jag är skeptisk till vår förmåga att vända detta. Det finns inga kollektiva lösningar utan enskilda individer måste individueras. Hinner tillräckligt många innan det är för sent?

Om alla skall ha rätt till allt och ingen gemensam etik längre finns, blir det då något kvar som håller oss samman?

Den genuina feminismen

torsdag, mars 10th, 2016

Dagens s.k. feminism är förirrad. En genuin, innerlig feminism verkar för att stärka den feminina aspekten i tillvaron. Om fler kvinnor utvecklade sin femininitet och lät den ta plats i samhället skulle vi så småningom kunna uppnå en balans. Det som sker idag är att kvinnor använder männen som förebild. Feministerna vill ta efter männen och kräver att få bli som dem. Skillnaderna mellan könen vill man radera ut. En balans kan då aldrig uppnås eftersom alla blir lika. Det är förvirrat, ja galet – det går emot naturens grundläggande principer. Man har på ett mycket naivt vis blandat ihop jämställdhet med likformighet och helt och hållet missförstått att båda könen är lika mycket värda även om de är olika. Den genuina feminina aspekten av tillvaron behövs lika mycket som den maskulina. Det är i spänningen mellan polerna som harmonin kan uppstå. En mer mogen och genuin feminism är tillåtande och uppskattande mot det maskulina. En mer utvecklad maskulinitet ger det feminina ett högre värde i samhället. Den falska feminismen förlöjligar och skuldbelägger det manliga. Det är verkligen svårt att vara man i denna tid. Vi behöver en genuin feminism som leds av mer mogna kvinnor än de faderskomplexande kvinnor som använder den feministiska kampen som en projektion för det egna oförlösta traumat.

Det är sådana frågor som är viktiga i vår tid. Vilken tragedi att vi har politiker som saknar mognad och insikt. Eller rättare sagt vilken tragedi att vi har medborgare som sammantaget saknar mognad att välja mogna ledare.

Om manligheten och lidandet

måndag, mars 7th, 2016

Det manliga och det kvinnliga är satt på undantag i vår syskonkultur. Få människor mognar och många anser att det inte finns någon skillnad mellan det maskulina och det feminina. Detta platta, endimensionella synsätt förminskar oss alla som människor och ger upphov till mycket lidande.

Det kan mycket väl vara så att utan lidande sker ingen utveckling. Eller i varje fall är det så att genom konstruktivt lidande sker utveckling. För den som har ett kränkt barn inom sig blir lidandet en följeslagare genom livet. En man som har ett kränkt barn inom sig har svårt att vara man. Det finns givetvis män som har haft en god relation till sitt inre barn ända sedan barndomen och bibehållit en bra relation genom uppväxten. Lycklig är en sådan man. De är inte så många eftersom konsten att vara en bra förälder har degenererat i vår tid.

En del män låter det kränkta barnet ta över och dominera sitt liv. Dessa män är på sätt och vis maktlösa inför det kränkta barnet. I perioder tar barnet över och då uppstår självanklagelser och kontaktlöshet, följt av depression och uppgivenhet. För en sådan man ter sig tillvaron som en lång vandring med ständiga besök i ett skam- och skuldfyllt träsk. Det finns å andra sidan män som, i motsats till att låta det kränkta barnet ta över, i stället har förskjutit barnet. Det inre kränkta barnet är hos dessa män okänt och placerat i ett mörkt och låst rum. Barnet tar då över indirekt bakvägen så att säga. En sådan man har inte tillgång till sina känslor och går genom livet utan kontakt med sig själv och andra. När känslofyllda händelser inträffar skakar han av sig dem och går vidare. Han har inte tid eller plats för känslopjunk. Emotionella händelser blir inte bearbetade utan läggs i ryggsäcken och blir en börda som på sikt skapar fysiologiska skador.

För den man som på ett eller annat sätt upplevt en barndom fylld av kränkningar gäller det att som vuxen först och främst lära känna det kränkta barnet och låta det komma till tals. När en förtroendefull dialog etablerats och barnet fått säga sitt blir uppgiften att sätta gränser mot det kränkta barnet. Barnet skall få finnas och ta plats men inte ta över. Det gäller att lära barnet att dess tid som huvudrollsinnehavare är förbi. Barnet får finnas men vid sidan om den vuxne mannen. Barnets röst får höras men inte ta över. En man som tar sig igenom den processen, som tar flera år, blir en helad man, en man som tagit sig ur sitt helvete. En frisk man är en man som har kontakt med sina känslor. När något inträffar möter han sina känslor, betraktar dem och låter dem passera. Ingen last skapas, inga oförlösta spänningar byggs upp. Han har kontakt med barnet inom sig, det berikar honom och han blir levande tack vare det.

Hur är det för dig som man? Hur har du det med ditt inre barn? Är du man eller håller du på att bli man? Eller är du en vuxen pojk?

En annan fråga av central betydelse för att bli man är relationen till den inre kvinnan. Blir hon genom livet en hjälpare eller en stjälpare? För en man i utveckling är den inre kvinnan en gestalt som berikar hans liv och hjälper honom att få utlopp för sin skaparkraft. För en stagnant man är den inre kvinnan ofta en liten outvecklad flicka som han håller inlåst. Hon får inte komma ut och växa upp utan han håller henne under stark kontroll som fånge. Det är väl ingen hemlighet att avslöja att mannens relation till modern, dvs det lilla barnets relation till modern är av central betydelse i detta drama?

Ni kvinnor som skuldbelägger män – vilken roll har männens mödrar spelat för männens beteende? Varför skuldbelägger ni andra utan att se er egen skuld? Finns det något som borde bearbetas så att vi tillsammans kan komma vidare och mogna i stället för att kriga?

Andlig förtunning

fredag, mars 4th, 2016

Vår tid är sannerligen en tid av andlig förtunning. De senaste århundradenas industrialisering har lyckats reducera det mesta av andligt djup hos människorna och ersatt det med konsumtion och strävan efter egen kortsiktig vinning. Vi har alla blivit affärsmässiga konsumenter som mest värderar vad vi har och oroar oss för den avkastning vi skall få. Få har förmågan att bara vara i sig själva och njuta av det. Habegäret dominerar starkt och visar sig inte enbart när det gäller materiella ting. Vi har en ägandeinställning till det mesta i våra liv.
Psykoanalytikern Erich Fromm har, i sin utmärkta bok ”Att ha eller att vara”, helt rätt när han menar att människan har möjligheten att leva inom två olika livsformer: ägandets och varandets. Ägandets livsform utmärks av att hävda och odla det egna egot i kamp med andra egon i fri konkurrens. Naturen och andra människor exploateras fritt. I ägandets livsform är människorna ofta passiva betraktare utan egen djupare skaparkraft, aktiviteter är ofta passiviteter. De flesta människor är ej i kontakt med sig själva och ej heller medvetna om sig själva (sin själs existens). I denna livsform degenererar människorna mer ju mer de äger och blir därmed successivt allt mindre mänskliga. Lyckan är falsk och relativ eftersom den beror på vad de andra har. Varandets livsform utmärks av harmoni med andra människor och sig själv. Människorna är i kontakt med sig själva (sin själ) och deras verksamheter utgår ofta ifrån det inre. Människorna är aktiva och skapar inifrån sig själva. Även yttre verksamheter har ofta ett inre andligt mål. Man lever i samhörighet med naturen. I denna livsform utvecklas människorna mer ju mer varande de blir. Det innebär en flödande, skapande process där människan föds allt mer i sig själv, förverkligar sig själv och blir allt mer levande. I varandets livsform finns möjligheten för varje människa att nå sin fulla potential. Lyckan är genuin, individuell och möjlig för alla att uppnå.
Varje kultur befinner sig någonstans på skalan mellan ägandet och varandet. Även om ägandets livsform är den vanligaste så finns det kulturer där varandet är centralt. Även i vår del av världen har varandets livsform varit mer närvarande i perioder genom århundradena. Det torde av detta stå klart att den förändring som vårt samhälle behöver är, kort sagt, en övergång från ägandets livsform till varandets livsform. För att det skall lyckas måste många enskilda människor först genomgå denna process på det personliga planet. Därefter kan dessa människor bli tongivande genom sitt ledarskap och vägleda samhället igenom samma process. För den enskilda människan innebär det att möta sig själv och hantera de förträngda minnen, känslor och trauman som tillfogats under uppväxten i en helt ägandeinriktad kultur. Att utifrån vår låsta kultur, som så starkt domineras av ägandets livsform, ens spekulera i om det är möjligt att transformera kulturen till varandets livsform, kan te sig absurt och helt orealistiskt. Men jag är övertygad att det är däråt mänskligheten är på väg. Det kommer att ta tid. Det är stor risk att vi förgör oss själva innan vi når dit.